”Precis när vi hade börjat resa oss rasade hela världen igen”

Två år efter att syskonen följt med mamma Marianne till en dödshjälpsklinik i Schweiz kom nästa chockbesked som återigen vände livet upp och ner.

Nu har Elin Eldebrink donerat sina stamceller för att rädda storasystern Sofia.

– Precis när vi börjat resa oss efter mamma, och så blev det bara som att hela världen rasade igen, säger basketstjärnan.

Efter 14 års spel ute i Europa vände Frida och Elin Eldebrink hem till Sverige och skrev på för SBBK i våras. I samma veva avslutade tvillingarna också sina landslagskarriärer för att sedan göra en överraskande comeback i februari inför rekordpublik i Avicii Arena.

Nu berättar Elin Eldebrink för första gången om det omvälvande beskedet som gjorde att hon lämnade proffslivet bakom sig och tackade nej till landslaget.

Tvillingarna Eldebrink växte upp i en meriterad idrottsfamilj. Pappa Kenth har ett OS-brons i spjut och farbror Anders ett i ishockey, tillsammans med ett gäng VM-medaljer. Mamma Marianne stoltserade med ett SM-guld i kula och i övriga släkten finns även flera SM-guld i simning.

Men det var fem år äldre storasyster Sofia som fick Elin och Frida att börja med basket. Hon var själv en vass trepoängsskytt med samma vinnarmentalitet som sina systrar, men till skillnad från tvillingarna valde hon att avsluta sin elitsatsning under gymnasietiden när andra intressen lockade mer.

I stället har Sofia Eldebrink rest kors och tvärs över Europa för att stötta sina småsystrar som i över ett decennium har varit två av Sveriges bästa basketspelare genom tiderna.

Men för två och ett halvt år sedan förändrades allt, precis när familjen äntligen börjat komma på fötter igen.

Efter att ha kämpat mot sin ALS-sjukdom i 17 år hade mamma Marianne två år tidigare efter lång betänketid bestämt sig för att hon inte orkade längre.

Elin, Frida och Sofia fanns vid Mariannes sida när hon somnade in på en dödshjälpsklinik i Schweiz den 13 juli 2018.

Sorgen finns alltid kvar, men för Sofia var livet två år senare bättre än på länge. Om än något stressigare. Hon hade gift sig, byggt hus och fått ett toppjobb som kontorschef på Handelsbanken samtidigt som hon bollade allt med familjeliv och två barn.

Det var därför hon viftade bort de första symtomen under sommaren – tröttheten, hjärtklappningen och svettningarna – som ”en klassisk utbrändhet”.

– Det var väl det de flesta trodde, så jag jobbade lite hemifrån och tog det lite lugnt. Men sedan blev det värre och värre. Jag hade konstiga symtom, fick feber och blev grå i huden och blå om fingrarna, berättar Sofia Eldebrink när Sportbladet träffar henne och Elin i den senares lägenhet i Midsommarkransen en februaridag när våren känns närmare än på länge.

Till slut fanns ingen annan utväg än att söka hjälp. Läkaren på vårdcentralen tog flera tester, konstaterade att blodvärdena var dåliga och meddelade att han skulle återkomma.

Samma kväll ringde det på telefonen. På skärmen stod det 112.

– De säger bara ”vi har fått dina provsvar och du måste packa väskan och åka till akuten nu”. Jag frågade vad de hade sett och de svarade ”omogna vita blodkroppar”. Då började det ringa i mitt huvud direkt att det var leukemi.

Sofia lämnade barnen Nora, 7, och Bruno, 4, hemma med sin svärmor, och åkte ensam till sjukhuset.

Samma natt kom bekräftelsen. Sofia hade 36 år gammal drabbats av Akut lymfatisk leukemi och var illa däran.

– Hela världen rasade ju samman. Det enda jag kunde tänka var ”du får inte dö”. Jag sa bara till läkaren: ”jag inte vill höra att jag har en viss procents chans att överleva, säg bara vad jag ska göra”. Jag var väldigt målinriktad, men dödsångesten var jobbig när man har två barn som man inte vill lämna.

Samtidigt hade tvillingsystrarna inlett sina säsonger i respektive klubblag, Frida i spanska Girona och Elin i franska Bourges.

De visste att något var fel, men det var först den 10 september 2020 som de fick veta hur illa det var.

– Jag och Frida var helt hundra på att hon hade gått in i väggen och jag var typ arg för jag hade sagt åt henne att inte jobba sådär mycket. Men när Sofia ringde och sa att de hade sett något konstigt med de vita blodkropparna förstod jag också att det var leukemi. Jag gick in i vårt gym och bara stod och skrek, säger Elin och fortsätter:

– Det var precis när man kände att vi börjat resa oss efter mamma och känna att nu lever vi, och så blev det bara som att hela världen rasade igen.

Sofia fick cellgifter direkt och svarade bra på behandlingen. Efter 29 dagar hade hon gått från 90 till noll procents leukemi i blodet. Allt gick enligt planen, men efter två månader fick hon leversvikt och hamnade på sjukhus igen.

Sofia repade sig, men glädjen blev kortvarig. I februari 2021 drabbades hon av en blodförgiftning som höll på att kosta henne livet.

– Jag låg på IVA i två veckor och var jättedålig. Läkarna sa rakt ut till min man att chansen inte är stor.

Familjen slets mellan hopp och förtvivlan. Elin var vid flera tillfällen nära att riva kontraktet med sin franska klubb och åka hem, men Sofia övertalade henne att stanna.

Pandemin hade fört med sig ett stenhårt besöksförbud, och vad var det för idé att åka hem om de ändå inte fick ses, resonerade Sofia.

– I början hade man förhoppningen att det här kanske kommer att gå bra, men jag önskar att läkarna hade varit mer öppna med att nästan alla som har leukemi får blodförgiftning. Det var ju inget vi visste. Hela världen hade rasat och så rasade den ännu mer. Jag packade mina väskor och sa bara ”nu åker jag”, men Sofia tyckte att jag skulle stanna, berättar Elin och fortsätter:

– Det var kanske bra. Precis som när mamma var sjuk så hade man något annat att tänka på när det är så himla tufft. Jag tror att jag har presterat bättre på basketplanen vissa stunder för att jag inte har brytt mig på samma sätt, det har inte varit det viktigaste.

Väskan stod packad länge och Elin var förberedd på det värsta. Men sakta men säkert började det vända.

– Jag vet inte om det är våra gener eller vad det är, men man kunde se den här målmedvetenheten hos dig när man såg små, små, små framsteg. Efter blodförgiftningen hade du brutala öppna sår på armarna och det kunde vara att det hade blivit en liten, liten, ring runt såret så att man såg att det börjat läka, då började man se den här gnistan igen, säger Elin och tittar på Sofia.

När det var som värst var Sofia helt sängliggande, hon hade stora sår på armar och ben och 30 kilo vätska i kroppen.

– Jag såg ut som en uppblåsbar docka. Jag fick lära mig att gå igen och bara skrek av smärta de första veckorna. Man brukar ju skoja om att man glömmer smärtan när man föder barn och det är lite likadant för mig här. Jag minns inte hur ont jag haft och hur dåligt jag har mått. De där två veckorna på IVA är helt utsuddade ur mitt huvud. Det är som att kroppen raderar ut allt det fruktansvärda för att man ska orka klara nästa utmaning man ställs för, säger hon.

Fler utmaningar skulle det bli för Sofia och hela familjen Eldebrink. Även om leukemin var borta behövde Sofia stark cellgiftsbehandling för att den inte skulle komma tillbaka. Men efter blodförgiftningen var kroppen i för dåligt skick för att klara en tuff behandling.

Alternativet blev en stamcellstransplantation.

Läkarna vände sig till Tobiasregistret för att hitta en donator, samtidigt testades Elin och Frida.

– Jag vågade inte hoppas på något. Jag hade fått höra från mina läkare att det bara är 25 procents chans att ett syskon är en match och då tänker man ju det värsta, säger Sofia.

Men i december 2021 fick enäggstvillingarna Frida och Elin beskedet att de matchade. Läkarna valde Elin som donator, varför vet ingen, men i februari förra året reste hon hem från Frankrike för att genomföra stamcellstransplantationen.

– När de ringde och meddelade att jag var en match så började jag gråta och kände bara ”vad bra”. Det är klart att det är en stor grej, man gör jättemycket tester för att se att man är frisk. Men det var skithäftigt, det kändes inte alls och var klart efter fem timmar. Det var en overklig upplevelse när de sprang iväg med mina stamceller för att ge dem till min syrra.

Donationen gick som den skulle och Elin var tillbaka på basketplanen drygt en vecka senare.

Men en stamcellstransplantation är inte riskfri för mottagaren. Många drabbas av en komplikation som heter GVHD, Graft versus host disease, så även Sofia.

Det innebär att det nya immunförsvarets vita blodkroppar uppfattar kroppen som främmande och angriper den. I måttlig grad kan det minska risken för återfall, men i Sofias fall var det allt annat än måttligt.

Efter några veckor hade det spridit sig till tjocktarmen och tillståndet blev återigen livshotande. Det blev en oviss vår och sommar.

Frida, som hade avslutat säsongen i Spanien, flyttade in på sjukhus medan Elin spelade slutspel i Frankrike och vann både ligan och Eurocup. Men i tankarna fanns hela tiden systern Sofia.

– Vi visste om vilka risker det fanns med en stamcellstransplantation, men man tänker att ”det där händer nog inte mig”, för det vill man ju inte tro. Samtidigt var risken att få tillbaka leukemin stor och den vill man ju inte heller ta. Men det har inte varit några små bakslag. Läkarna har dömt ut mig många gånger och trott att jag inte ska överleva, säger Sofia.

Men även den här gången kämpade hon sig tillbaka.

I dag har Sofia hunnit fylla 39 år. Hon får fortfarande avancerad sjukvård i hemmet, mycket medicinering och har täta läkarkontroller på sjukhuset.

Det är lång bit kvar till det gamla livet, men det går åt rätt håll.

– Jag mår helt okej och har fått börja jobba 25 procent. Tarmen är inte helt återställd, men bättre. Nu är min största utmaning att inte springa för fort. Jag kommer nog aldrig bli den person jag var eller leva det livet jag gjorde innan, men att nosa på den gamla friska Sofia är det jag längtar efter.

Både Sofia och Elin hyllar den svenska sjukvården och känner en stor tacksamhet. De vill lyfta Tobiasregistret som de själva tidigare inte kände till innan Sofia blev sjuk.

– För mig känns det som att den här donationen har räddat mitt liv, men jag har träffat flera personer som inte har matchat med sina syskon under resans gång. Jag hoppas ju att leukemin aldrig kommer tillbaka och jag känner en stor tacksamhet och kärlek till att Elin har gett mig den här möjligheten. Men för dem som inte matchar med ett syskon är Tobiasregistret fantastiskt.

Sofias sjukdom satte mycket i perspektiv. För Elin och Frida blev det uppenbart att förra säsongen skulle bli den sista utomlands och att det inte fanns plats för landslagsspel under ledigheterna från klubblaget.

– Allt är så skört och kan vända så fort, så det var tydligt att det var sista säsongen. Det var ju därför det inte blev något landslag heller. Att bara få vara hemma med Sofia, Nora, Bruno och pappa de veckorna betydde så mycket, säger Elin.

Men i takt med att Sofia blev bättre smög sig en dröm på under hösten. När det blev klart att Sverige skulle spela i Avicii Arena inför en förmodad rekordpublik var det svårt för tvillingarna Eldebrink att säga nej.

Under januari meddelade Elin och Frida att de skulle göra comeback i landslaget.

– När man slogs av att vi skulle kunna spela i Avicii och ha Sofia, kidsen och pappa där var det bara ”vi kör”. Det var det som var den viktigaste och bidragande orsaken, säger Elin.

Det var osäkert in i det sista om Sofia skulle kunna vara på plats. Hon är fortfarande infektionskänslig och restriktiv när det gäller att träffa mycket folk.

Men när Sverige mötte Lettland inför 9 500 den 12 februari i år – nästan på dagen ett år efter att Elin donerat sina stamceller – satt Sofia courtside tillsammans med familjen i Avicii Arena.

– Jag har inte gjort sådana undantag tidigare. Men det var jättehärligt, och häftigt att få sitta där med barnen också, säger hon.

De senaste åren har varit en mardröm för hela familjen Eldebrink. Men ett år efter stamcellstransplantationen börjar de se ljuset i tunneln.

– Jag börjar se det nu när våren börjar komma lite. Förhoppningsvis får jag en bra sommar med min man och mina barn. Frida och Elin fick agera extramammor hela förra sommarlovet när jag låg på sjukhus så jag ser väldigt mycket fram emot den här sommaren. Jag längtar efter ett normalt liv, säger Sofia.

Elin är inne samma spår.

– Att Sofia har fått chansen till ett förhoppningsvis friskt liv gör mig stolt varje dag. Jag hoppas verkligen att det ska bli bra och att vi ska få många fina år, säger hon och lägger armen om sin syster.

Tobiasregistret matchar personer som lever med livshotande blodsjukdomar med donatorer som vill dela med sig av sina blodstamceller. Här kan du läsa mer och registrera dig.