"Jag räddades av idrotten"
Uppdaterad 2024-03-18 | Publicerad 2016-01-16
I sommar ska Menning nå sin dröm: OS-guld. På vägen har han haft en svår uppväxt. ”Hade pappa druckit och somnat fanns det ingen mat.”
I juni 2013 vann kanotisten Petter Menning EM-guld.
Efteråt flög 25-åringen hem och begravde sin alkoholiserade far, vars kropp legat livlös i en månad utan att bli upptäckt.
Minnena är plågsamma, men ett av Sveriges största OS-hopp är redo att berätta nu.
– Det jag har varit med om kan hjälpa andra barn till föräldrar med missbruk, säger han.
Petter Menning fyller år den 8 augusti.
I juni 2013 vann han EM-guld på sprintdistansen 200 meter och de tre senaste somrarna har gett guld, silver och brons på VM. Om ett halvår är kanotisten en av få svenskar som flyger till Rio de Janeiro med uttalat mål att vinna OS-guld.
Mycket fint har hänt Petter Menning på sommaren, ändå gillar han inte årstiden och dess brist på rutiner. Bemärkelsedagar har blivit mer uthärdliga med tiden, men fort- farande isar de i magen.
När vi träffar honom är det vinter. Hög himmel, tolv minus, en blek sol som lyser upp den frusna viken utanför Vaxholms Kanotsällskaps klubbhus. Där inne är passet på paddlingsmaskinen över och Petter slår sig ner på en flätad stol i det gula ljuset.
Jag frågar när han först märkte att hans pappa Johan drack för mycket.
– Det var väldigt tidigt. Från att jag var fyra år.
Du levde varannan vecka med föräldrarna. Hur var det att komma till pappa?
– Det var ofta nervöst. Jag och brorsan kunde komma dit (till Hornstull i södra Stockholm) på kvällen. Hade han druckit och somnat fanns det ingen mat, då var vi tvungna att vända igen och åka tillbaka. Då var jag sex–sju år gammal. Det var mycket oro.
Kan du än i dag minnas oron för om pappa inte skulle vara nykter?
– Ja. Det kan jag. Det kommer tillbaka när det ska bli sommarlov, då det blir mer osäkert hur allt ska vara. Det är konstigt hur länge sådant där kan sitta i. När det börjar bli sommar och alla är glada är jag fortfarande lite nedstämd.
Var han en pappa som kunde glömma födelsedagar?
– Ja. Ibland kunde jag hoppas att han skulle hålla sig från att dricka till efter lunch så att vi kunde göra någonting vanligt på födelsedagen. Sommar och födelsedagar är inte min favorit, fortfarande, men det börjar bli bättre.
”Fanns en gemenskap”
Hur var Johan när han inte drack?
– Han var ganska påhittig. Han hittade på grejer som vi skulle göra, vi skulle upp i Högalidskyrkan och Stadshuset, komma upp till alla de högsta punkterna i Stockholm. Han var bra på att hitta nya goda glasställen. Det är sådant jag tänker på, som det hade kunnat vara mycket mer av om han inte hade druckit så mycket.
Och när han var full?
– Trött och somnade. Vi hade inte mat hemma. Det blir svårt att vara hemma då.
Gick du och la dig hungrig ibland?
– Ja, det kunde hända. Ofta blev det att vi sent på kvällen fick åka tillbaka till mamma. Det är något som har gjort att jag söker trygghet fortfarande i dag. Jag trivs med att hålla på med idrotten mer än bara för att vinna. Det är viktigare än så.
Vad gjorde du för att komma ifrån?
– Började med olika idrotter och fastnade för kanot. Det fanns en gemenskap på kanotklubben som jag tyckte om, med både vuxna och sådana i min ålder. Det blev en tillhörighet för mig. Ett annat sammanhang.
Trygghet?
– Absolut. Det tror jag att alla barn söker. Har man det lite sämre med tryggheten hemma söker man sig till andra ställen.
På vilket sätt söker du tryggheten i dag?
– Jag tycker om att vara på ett och samma ställe ofta. Det kanske säger emot sig självt att jag flänger runt på olika träningsläger och tävlingar, men jag gillar stabilitet.
Petter flyttade ut till Vaxholm efter kanotgymnasiet 2007. Pappa var då frånvarande, sporadiska möten slutade ofta i svek. Planerade träffar ställdes in. Aldrig att farsan var våldsam, men aldrig att han fann styrka att sluta supa.
2011 var situationen ohållbar, så Petter sa upp kontakten och slutade åka till lägenheten i Hornstull.
– Jag hade gett honom vad som kändes som miljoner chanser. Han hade svikit gång på gång på gång. För att kunna bli min egen, ha min egen familj, kunna ha mitt liv utan att vara orolig hela tiden för att bli sviken, var jag tvungen att ställa ett ultimatum. Om han inte slutade dricka helt och hållet fick han inte höra av sig. Han hörde aldrig av sig.
Hur mådde du då?
– Det var svårt men nödvändigt. Jag kunde inte leva kvar i att försöka ge nya chanser. Det var upp till honom. Hade han slutat dricka var det bara att höra av sig, men det gjorde han inte.
”Då blev jag väldigt ledsen”
Petter missade OS 2012 med en hårsmån. Han misströstade den sommaren, struntade i sändningarna från London och övervägde i mörka ögonblick att lägga av. Men nej. Paddlingen var ännu för rolig och viktig. Han bröt ner satsningen i beståndsdelar, skärpte kosten, höjde träningsdosen, med målet att ta sin första mästerskapsmedalj.
I slutet av maj 2013 var 25-åringen i kanonform. Till helgen väntade genrep i världscupen, sedan EM i Portugal, men föga anade han att planerna skulle förändras när hans mamma och bror kom ut till Vaxholm.
De hade inte hört från Johan på en månad och därför åkt till hans lägenhet. Där hade de funnit kroppen efter en man vars hjärta till slut hade gett upp.
– Han bodde ensam och hade legat död en längre tid. Då blev jag väldigt ledsen. Sedan gick jag till det jag känner mig trygg i. Det är att träna. Paddling. Det kändes som en frihet att fortsätta med paddlingen som jag faktiskt hade börjat med för att det var jobbigt hemma.
Petter ställde in medverkan i världscupen men åkte till EM. Där vann han finalen med 32 hundradelar, en promenadseger i sprintsammanhang, och flög sedan tillbaka till Stockholm för att begrava sin pappa.
Den ena veckan bar han tävlingsdräkt och var Europas bästa sprintkanotist. Den andra bar han kostym och tog ett sista avsked av sin far. Känslorna kunde ha flutit ini varandra, men för Petter föll sig uppdelningen naturlig. Hans pappa hade aldrig varit en del av idrotten.
– Det handlar om att fokusera på olika saker i livet. Kan man fokusera på det som är viktigt för stunden och sedan ta nästa sak har man mycket att vinna.
Det här är en ovanlig intervju med en idrottare. Varför berättar du det här?
– Anledningen att jag började med idrott var att det var jobbigt hemma, med missbruk. Det är så många unga som har det jobbigt hemma. Jag vill få ut att det för mig var räddningen att börja med idrott. Oavsett om man väljer idrott, en hobby eller musik – vad man än gör – så är det så himla viktigt att hitta rätt sammanhang.
Det finns en väg framåt
Samma säsong vann Petter VM-guld. Vid hemkomsten eskorterades mästaren genom Vaxholms gator kantade av ballonger och målade lakan. Veckan därpå gifte han sig med kanotisten Evelina Menning och tog hennes efternamn.
Två år har gått nu. Fyra nya medaljer hänger i prisskåpet. Solen går ner utanför fönstret och 28-åringen förklarar att han inte kunde prata om sin pappa förrän efter hans död. Nu har det blivit någon föreläsning och en intervju med DN i höstas, men det får gärna bli mer. Hade tid funnits skulle han gärna stöttat barn i liknande uppväxtmiljöer.
För det finns en väg framåt. Han vet det.
I augusti fyller Petter Menning 29 år. Tio dagar senare hoppas han paddla OS-final. Sommar och födelsedagar är inte hans favorit, fortfarande, men det börjar bli bättre.
– Försök hänga med någonstans där du känner dig trygg. Är det en idrottsklubb är det fantastiskt. Det kan ge så pass mycket mer än bara kunna vinna några lopp. För mig har det gett allt.
… och ett VM-guld och ett EM-guld och kanske ett OS-guld till sommaren?
– Ja. Det blir som en bonus.
Det här är Petter Menning
Ålder: 28
Bor: Vaxholm, där han tävlar för Vaxholms Kanotsällskap
Utbildning: Är civilekonom.
Meriter: Guld, silver och brons i de tre senaste världsmästerskapen. EM-guld 2013. Silver i Europeiska spelen 2015.
Familj: Gift med kanotisten Evelina Menning 2013 (Petter bytte då efternamn från Öström, ”eftersom det är fint. Och så fungerar det bättre internationellt än att bokstavera o-e-o-e...”)
Gren: K1 200. Kanotens sprintdistans där ett lopp tar 34-35 sekunder. Distansen gjorde intåg på OS 2012 då ukrainaren Jurij Tjeban vann guldet. Menning hade missat kvalet och deltog inte i London, vilket gör spelen i Rio till hans första OS.
Smeknamn: Pete the Meat, tack vare sin muskulösa överkropp.
I bänkpress: 175 kilo.
I bänkdrag: 145 kilo (”den är svårare att ta riktigt mycket i”, säger han).
Målsättning i OS i Rio 2016: ”Guld. Om jag tänker ’medalj’ är det nära till fjärdeplatsen. Vill jag ta guldet så kanske jag kommer hem med medalj, och klart jag kommer vara stolt över det, men vad som driver mig nu är guldet.”