De nya kontrakten känns som fusk
Henrik och Daniel Sedin blev kvar i Vancouver, medan Mattias Öhlund valde solen i Tampa.
Han kommer att återvända till Sverige som en mycket solbränd och rik 39-årig hockeypensionär.
För NHL-lagens nya strategi ger inget utrymme för en andra hockeykarriär hemma i Europa.
Marian Hossa kommer att vara 42 år när hans nyskrivna kontrakt med Chicago går ut.
Henrik Zetterberg är 40 när hans tid är ute.
Det är alltid lika intressant att följa timmarna efter att NHL:s trading deadline går ut. Det är som är slänga in några stora, saftiga stekar till ett gäng hungriga vargar.
Det säger bara glufs och sedan är fatet tomt.
På några timmar.
Men det som förvånar mig är att NHL-klubbarna fortsätter att skriva så långa och dyra kontrakt.
Jag vet inte om det är konkurrensen från ryska KHL som skrämmer och att man därför vill knyta upp stjärnorna på så lång tid som 12 till 15 år.
Ingen har visserligen ännu kommit upp i New York Islanders 15- årskontrakt med målvakten Rick Di Pietro från 2006, men många har varit nära.
Till och med bröderna Sedin ville ha varsitt tolvårskontrakt enligt ryktena, trots att båda sagt att de vill avsluta karriären i Modo medan de fortfarande står på topp.
Men det kanske är så också. Det var kanske därför de accepterade fem år var.
Öhlund förtjänar kalsongerna
Självklart är NHL:s lönetak den största anledningen till de här enormt långa kontrakten, eftersom det är medellönen som räknas in under taket. Marian Hossa får i stort sett hela lönen (cirka 60 miljoner dollar) under de åtta första åren och de fyra sista kommer han inte ens att tjäna en miljon dollar i snitt.
Det är de där fyra sista åren som drar ner snittet och de flesta förstår väl att meningen är att Hossa ska bli utköpt från den där sista tiden på kontraktet.
Precis som Henrik Zetterberg som skrev ett nästan identiskt kontrakt tidigare i år.
Jag gillar det inte av någon anledning.
Det känns som fusk.
Jag tycker det är kul att veteranen Mattias Öhlund och rookien Victor Hedman kommer att spela i samma klubb. Hedman får en mentor och Öhlund får energi av ungtuppen från Ö-vik.
Mattias Öhlund var en lika stor talang som Victor Hedman är just nu och jag minns när jag fixade så han fick träffa idolen Börje Salming under VM i Finland 1997. Då var Öhlund 21 år och hade just skrivit ett rookiekontrakt värt totalt tio miljoner dollar för fem år med Vancouver Canucks.
– Mer än jag tjänade på hela min karriär, sa Salming.
– Jag är inte värd att bära hans kalsonger ens, sa Öhlund om idolen.
Jag har aldrig glömt det.
Trodde Toronto
Tolv år senare går Mattias Öhlund lätt in på listan över Sveriges tio största backar genom tiderna i NHL.
Och jag vet inte hur många par Salming-kalsonger han skulle kunna köpa för sin nya lön. Men han har definitivt förtjänat att bära dem sju dagar i veckan.
Jag trodde att bröderna Sedin skulle hamna i Toronto. Jag trodde deras gamle general manager Brian Burke skulle lyckas locka dem till Maple Leafs och äntligen ge laget ett par stjärnor. Men både Henrik och Daniel och deras familjer har rotat sig så mycket i Vancouver att jag tror det sociala avgjorde mer än pengarna.
Ö-vikspojkar är svåra att flytta på.
När jag skriver det här är klockan två på natten och de stora förlorarna ser ut att vara New York Rangers och Toronto Maple Leafs. NHL:s två rikaste klubbar.
Ingenting har hänt som gör dem bättre nästa säsong.
Rangers kan väl väntas nypa problembarnet Dany Heatley från Ottawa.
Men det fixar ingen ny Stanley Cup till Broadway.