Hockeyn är kroppsfixerad
GÖTEBORG-LINKÖPING-LULEÅ. Redan efter första matchen i Scandinavium talade alla om den nya mulliga målvakten i Frölunda.
När jag kom upp till Luleå talade alla om den nya nerbantade målvakten i Luleå.
Det är mycket kroppsfixering i den här sporten.
Att målvaktsfrågan var en kroppsfråga fick vi lära oss för länge sen när coacherna i NHL plötsligt
konsekvent valde att satsa på stora målvakter.
Även nu – när målvakterna i elitserien nästan undantagsvis är väldigt bra – handlar det också om ett slags kroppsfixering.
Ta det här med Frölundas unge dansk Frederik Andersen.
Han gjorde succé i VM och sen valde Frölunda att satsa på honom. Han väger 112 kilo fördelat på 193 centimeter.
Undviker duschträff
Folk som sett honom naken i duschen – jag undviker konsekvent att samtala med hockeyspelare i
duschen om de inte heter Emil Kåberg, den enda jag litar på i den miljön – säger att dansken ser ut som allt annat än en elitidrottsman.
Niklas Wikegård kallade Linus Omark för en marshmallow.
Frederik Andersen ser ut som ett 112 kilos wienerbröd. En äkta danish.
Vi som vant oss vid att tala om dansk dynamit får nog vänja oss vid att tala om dansk deg nu. Sprängdeg – om vi vill vara snälla, för Frederik Andersen är verkligen dynamit.
Nu är han inte helt ensam om den hockeykroppen, det ska påpekas.
Exemplariskt snabb
Jag har ofta förundrat mig över vad hockeyträning gör med hockeyspelares hull. Nästan alla har något märkligt skönt kärlekshandtag runt midjan.
Det har med typen av träning att göra, säger mina coachvänner. Man behöver det där hullet runt magen och man får det automatiskt när man tränar skridskoåkning.
Frederik Andersen är stor. Han täcker ytan i målet. Mer än de flesta.
Han är dessutom rörlig. Han är exemplariskt snabb och ingen släpper in färre mål. Om han sen blir hånad av en del motståndare eller grabbarna i duschen så betyder det i sammanhanget ingenting. Målvakter blir alltid hånade.
I NSD läser jag om Luleås succémålvakt Johan Gustafssons kroppsfixering. Han har bantat sju kilo.
Daniel Henriksson, hans målvaktstränare i Luleå, säger:
– Johan är en ung kille och han gick ner i vikt inför förra säsongen. det tar tid att få koll på kroppen, men han har haft en bra sommar. Det tar tid att bygga upp kroppen, men han gör det bra.
Johan Gustafsson säger:
– Nu har jag fått ett tag att komma in i den nya kroppen. Jag har haft en riktigt bra sommar med bra fysträning. Det är framförallt i bålen som jag känner mig starkare.
”Det tar tid att komma in i den nya kroppen...” Sug på den tankegången.
Tar ett helt liv
Det är ju sånt som människor tänker på varje dag. Vi har en värld av unga tjejer som tycker att de är för stora och unga killar som tycker att de är för små. Ofta tar det ett helt liv att komma in
i ”den nya kroppen”.
För en del tar det ännu längre tid.
Veckans storm i ett vattenglas var annars bråket om nationalsången vid Djurgårdens hemmamatcher. Jag vet inte ens om jag hört den, trots att Loa Falkman stått och rytit på isen ibland.
Djurgårdens nationalsång är för mig ändå ”Don’t stop believing” med Journey som alltid inleder värmningen. Jag gillar det. Det är oväntat och välbekant på ett märkligt sätt.
I matchen mot Luleå före seriestarten spelade de dessutom en annan version av låten i en paus. Jag var helt omtumlad innan jag förstod att den kom från den förtjusande tv-serien ”Glee”.
Bäst i elitserien
Ni vet scenen där musikgänget plötsligt tar på sig röda t-shirts och inser vad de klarar av efter att medlemmarna från det amerikanska fotbollslaget mobbat dem och kallat dem fjollor och en av machograbbarna plötsligt går över till dem, men klagar på att ”det är svårt att vara quarterback när killarna kallar en deep throat”.
Typ sånt.
Och det går över i andra insikter:
– Nån som känner till Jim Abbott?
– Baseboll?
– Ja, den enarmade pitchern i Yankees, han pitchade omöjliga bollar. Han var bäst.
Sen blir bögen kicker i fotbollslaget i ”Glee”. Hur stort som helst.
Sånt där kan man sitta och tänka på när man reser runt i Sverige och kollar på elitseriehockey och brottas med Jimmie Ölvestads tacklingar och nationalsånger.
För övrigt anser jag att Frölundas nya anthem är elitseriens bästa. Det spelas med gamla fina bilder på isen av hjältar från förr. Stort. Jag rös när jag hörde den vid hemmapremiären.
Dan Feiff har skrivit den och Peter Simson sjunger.