Krasic – krisens lösning?
Kappelin: Ett späcka schema för Juve: Man City och Inter
Först Manchester City i Europa League i morgon och sedan Inter i Serie A på söndag.
Ett späckat schema för ett ovanligt Juve, där hoppet står till nykomlingen Milos Krasic.
”I tifosi” älskar honom. När Krasic galopperar mot mål med vind
i den blonda manen, får många för sig att de sett en uppenbarelse av Nedved. Milos och Pavel spelar inte lika. Men de liknar varandra fysiskt och ”i juventini” är i en nostalgisk fas. Det är lättare att se tillbaka, än att blicka in i en oviss framtid.
En sak verkar dock Nedved och Krasic ha gemensamt.
Pavel Nedved var känd för att vara en träningsnörd. När hans lagkamrater tog igen sig efter en tuff match, sprang Pavel sig dödstrött i en hinderbana han hade satt upp i trädgården hemma. Hans lojalitet till klubben var rörande. Nedved skulle ha dött på planen för Juventus.
Krasic är den första spelare sedan katastrofåret 2006 som tydligt har sagt ifrån att det var just till Juventus han ville. Han tackade nej till bättre anbud från både Manchester City och Galatasaray, för att få spela i La vecchia signora, som på senare tid har visat alla sina skavanker. Han lär förlora åtskilliga miljoner kronor om året på det valet.
Målfester åt båda håll
Sådant imponerar. Är det äkta engagemang? Krasic tre mål mot Cagliari i söndags fick Olympiastadion i Turin att lyfta från marken, som ett rymdskepp på väg mot nya äventyr. Är det Milos Krasic som ska leda Juventus ut ur sin långa kris?
Tack vare honom fungerar nu åtminstone Juventus kantspel à la grande. Värre är det med försvaret, som av tradition är klubbens grundsten. Matchresultaten hittills i ligan är allt annat än Juventusaktiga.
Laget har gjort tolv mål och släppt in nio. De antingen förlorar eller vinner med feta marginaler. 3–1-förlusten mot Palermo för en vecka sedan, fick allt att vackla. 4–2 mot Cagliari gav nytt hopp, men det är inget klassiskt Juventus-resultat.
Den gamla damen brukade vara måttfullheten personifierad. Hittills i år har Juventus statistiskt både ligans bästa anfall och sämsta försvar. Gigi Delneri gnisslar tänder. Giorgio Chiellini menar att de ojämna resultaten beror på att allt är nytt, spelare och tränare. Snart kommer en 1–0-match, säger han och får något saligt i blicken.
Del Piero en förebild
Man ser den blicken och förstår att det där med att göra ett mål så fort som möjligt och sedan försvara, försvara, försvara och hellre dö än att låta motståndaren komma i närheten av det egna målet, är en sort magisk formel som ständigt upprepas i träningsanläggningen utanför Turin.
Inget är så underbart, välkänt och betryggande som en match som slutar 1–0.
På bänken sitter Alessandro Del Piero i väntan på att då och då göra ett inhopp och kanske slå gnistor som han en gång gjorde. Om det finns någon som skänker en djup känsla av värdighet till denna klubb, som har mått så dåligt så länge, så är det han. Del Piero är i alla avseenden en förebild som spelare och lagkapten, en som aldrig låter sig provoceras eller nedslås, som aldrig tappar sugen eller ens för ett ögonblick förlorar förtroendet för sitt lag och sin klubb.