Fanatikern som leder klanen

Ante Kostelic är den stenhårde tränings- narkomanen som fostrade två världsstjärnor

Kostelicklanens framgångssaga i de alpina pisterna sköljer över oss med oemotståndlig kraft.

Från "ingenstans" slår de världen med häpnad, som om de ville övertyga oss om att under är möjliga.

Men det är ett hårt och uppoffrande arbete som ligger i botten.

Det är med Ante Kostelic, den fanatiske träningsnarkomanen och fadern, som allt börjar.

Han var en framgångsrik handbollsspelare i det forna Jugoslavien. Han hade dock två problem.

Enligt egen uppfattning togs han för sällan ut att spela i landslaget.

Hela hans aktiva idrottsliv har därför präglats av en benhård vilja att bevisa att han platsade bland de främsta. Ofta tog han i mer än kroppen pallade för.

Med resultatet att han skadades.

Därav den elaka benämningen "gipsmannen".

Men det kom en oerhörd psykologisk kraft ur denna undanskuffning som enligt honom hade en nationell grund.

- Hade Janica kommit fram i den gamla staten hade hon inte ens fått åka en FIS-tävling, har Ante Kostelic flera gånger påmint om hur det tidigare gick till.

Kostelic tänker då på den stora betydelsen som diverse nätverk av förbindelser av politisk och nationell natur hade, och hur de yttrade sig i det vanliga livet.

En del sanning ligger i detta, även om vilken förbundskapten som helst skulle se upp med att ta ut en spelare som kanske skulle sitta obrukbar på bänken.

Men det är där vi får söka kraften, energin, egensinnet och den envishet som Ante Kostelic senare planterade in i sina barn.

Den grundläggande fysiologiska kunskapen fanns där, Kostelic är gymnastiklärare till yrket. Under många år var han professionell handbollstränare.

Åka alpint lärde han sig redan som ung.

Zagreb har faktiskt en anständig slalombacke. Även om konstsnö kom först med familjens framgångar.

Pappan agerade skidlift

Ante Kostelics egensinne kommer fram i utmaningen att göra sina barn till världsstjärnor samt i viss utsträckning med träningsmetoderna.

Eller skall vi kalla det hela för, den totala, oemotsägliga satsningen.

Det finns flera anekdoter om hur denna satsning gått till.

De flesta är så verklighetsfrämmande att de uppfattas som journalistiska skrönor, och lämnas därmed därhän.

När en gång snö föll i Zagreb i april månad, i början av 90-talet, räknade personalen vid backen att den skulle smälta bort och avstod ifrån att preparera banorna.

Pappa Kostelic ville inte missa tillfället för snöträning. I stället fungerade han själv som skidlift med sonen Ivica på ryggen.

Assistansen kom från mamma Marica som bar på skidorna. Samtidigt fick den unga Janica åka kälke.

Hon hade då fortfarande inte kommit med i den stora planen. Men pappa Ante var inte sämre än att han snabbt kunde ändra sig.

Barnen Kostelic började utvecklas som skidåkare under första halvan av 90-talet.

I stort sett har de haft tillgång till snöträning som alla ungdomar som vill bli alpina skidåkare i alpländerna.

Kroatien befann sig då i krig, familjen Kostelic hade inga speciella tillgångar. Hur klarade de sig? Pappa raggade ihop minimalt med medel.

Inte så få gånger bodde de faktiskt i iglo. På hotell tog de bara in för att sköta hygienen.

Så den största skrönan av dem alla. Sådant som bara inte händer, men som hände Kostelics.

De hade varit i Alperna, skulle hem. Pengarna var slut i södra Tyskland, den gamla Ladan var utan bensin.

Kostelics visste inte hur de skulle bära sig åt. Just då körde en motorcyklist förbi med en ryggsäck som inte var ordentligt tillsluten.

Ut blåste då och då hundralappar med tyska mark.

Kostelics rafsade ihop så mycket att de kunde ta sig tillbaka till Zagreb.

Enligt Süddeutche Zeitung hade föraren hämtat en lottovinst i München, halva storvinsten blev emellertid bokstavligen bortblåst.

Fick simma i iskallt vatten

När Ante Kostelic förstod att han hade barn som kunde gå långt lade han upp ett långsiktigt program för dem.

Hans främsta bidrag var förmodligen en lagom dosering psykologisk motivation.

Han härdade dem, tvingade dem att simma i iskallt vatten samt hoppa från höga klippavsatser för att de skulle övervinna sin rädsla och träningens motvilja.

Zagreb ligger bokstavligen på en grusbädd som lämpar sig som byggnadsmaterial.

Under flera årtionden försåg sig staden med grus från ett område som då låg strax utanför staden.

Av dessa sår i naturen gjorde staden senare ett roddstadion och två konstgjorda sjöar. Friluftsområdet heter Jarun och det är där som Zagrebs sommarnöje nu är förlagt.

Vattnet kommer från den närbelägna floden Sava som har sina källflöden i de slovenska alperna.

Efter sommarsäsongens slut kallnar vattnet snabbt. Under vintern brukar sjöarna vara isbelagda.

För Kostelics del tog dock badsäsongen på Jarun inte slut med sommaren. De kunde ses simma omkring där ända in i november månad.

Kostelics slapp då den sedvanliga trängseln, skulle man kunna säga.

Ett annat omtyckt utflyktsmål i Zagreb är berget Sljeme med sina 1 000 meter över havsytan.

Från sista spårvagnsstationen, i bergets botten, är det en klättring på omkring 700 meter till bergets topp. Det är också där vi hittar slalombackarna.

Det är ett mycket omtyckt söndagsnöje att bestiga Sljeme.

Bland Ante Kostelics olika uttalanden saknas inte ett vurm för denna sorts sunt friluftsliv. Även detta utgör en liten bakgrund till de senare framgångarna.

Men den kanske främsta anledningen till att barnen Kostelic gjort en sådan remarkabel uppsving i pisterna är att syskonduon tränat tillsammans under lång tid.

Speciellt Janica har dragit fördel av detta.

Träningarna har varit små tävlingar med den nästan tre år äldre brodern. I denna interna härdning inom familjen kunde pappan sporra dottern med orden:

- Janica, du kommer att bli kraftig, muskulös, men bry dig inte om det. När framgångarna infinner sig, kommer alla ändå att jaga dig.

Fortfarande är det så att Janica Kostelic tycker att det roligaste som finns är att träna tillsammans sin bror.

Även om man med dagens svenska mått mätt kan tycka att Ante Kostelic är en obalanserad och fanatisk person, så har han inte överdrivit på en punkt.

Nämligen att barnen Kostelic skall ha roligt medan de tränar och åker nedför backarna.

"Blir aldrig less"

- Jag blir aldrig less på att åka skidor, sa därför Janica, inför detta VM.

Det finns en del kulturella barriärer för en svensk läsare att förstå sig på familjen Kostelic.

Det är en patriarkalisk familj. De nu fullvuxna barnen Ivica och Janica är världsstjärnor.

De är självständiga.

Även pappa Ante brukar ibland betona barnens självständighet, att han inte kan göra något, och så vidare.

Men då skall vi komma ihåg att det är en patriarkalisk självständighet, där man inte går emot sin far.

Härförleden hamnade Janica Kostelic i dispyt med Anja Pärson om uppladdningen till VM. Anja menade att Janica tonade ned betydelsen av tävlingen för att slippa pressen. Kostelic har till exempel sagt:

- Det här är en tävling som vilken annan. Det är OS som är det fina.

Man behöver inte betvivla att Janica sagt så, men det är bara det att man kan hitta identiska uttalanden av hennes far.

Detta mönster kommer också fram i boendet.

Under förra året åkte Janica Kostelic in cirka 250 000 euro i prispengar. Hon överträffade därmed även sina manliga kollegor.

Till det kommer de andra kontrakten.

Rimligen saknas inte pengar. Men ända fram till helt nyligen har familjen Kostelic bott i sin etta i centrum av Zagreb.

Janica fick då som familjens yngsta medlem rulla ut sin madrass på golvet inför nattvilan.

Till det patriarkaliska mönstren hör även sådant som rör samlevnad. Jag går inte in på detaljer, konstaterar bara, enligt hemsidan, att Janica saknar pojkvän.

I Kostelicklanen ingår också mamma Marica, en gång aktiv handbollsspelare som Ante tränade.

I samband med alla resor följer hon med och håller ihop familjen och svarar för logistiken. Hennes närvaro understryker att familjens framgångar är som tagna ur en saga.

Kroatiens Hans och Greta

Namnparet Ivica och Marica är den kroatiska motsvarigheten till bröderna Grimms saga om Hans och Greta. Varianten med Ivica och Janica är en grammatisk form av den lille Ivan och den lilla Janja.

Som en avvikelse i namnfrågan hittar vi pappa Ante. Den unge Ante Kostelic har säkert haft en del problem med det.

För att jämföra med svenska förhållanden så kan läsaren tänka sig en uppväxt med namnet Adolf under 60-talets radikalism.

Med den skillnaden att namnet Ante är mycket mer frekvent i den kroatiska miljön.

Den kroatiska pressen missar i dessa dagar inte några detaljer. Vi noterar därför att gudmodern till bägge barnen, Zdenka Kunek, säger att hon kände på sig, redan vid dopen, att det var två guldklimpar som hon hade tagit sig an.

5 punkter - så har Ante Kostelic gjort barnen till vinnare:

Zdenko Naglic (sport@aftonbladet.se)