Här är den nya sporten
Robert Laul: En sport där det handlar om att vara bäst på att vänta
När halvtidsvilan blir 50 minuter i stället för 15 går det inte längre att prata om två olika halvlekar.
Det blir två matcher, en fotboll med andra förutsättningar än den som spelas i resten av världen.
En sport där det handlar om att vara bäst på att vänta.
I Stockholmsderbyt var Djurgården det laget.
BETYG: Så bra var derbyklackarna på Tele 2.
Efter 2–2 på Tele 2 Arena träffade jag domaren Stefan Johannesson i parkeringsgaraget. Jag frågade varför det tog så lång tid innan spelet blåstes igång.
Han berättade att röken låg kvar högt upp, arenans säkerhetskameror kunde inte filma.
Johannesson fick inte blåsa igång spelet, det var polisens och arrangörens beslut, inte domarens.
Samtidigt skanderade klackarna ”SvFF fotbollsmördare” trots att Svenska Fotbollförbundet inte heller hade något med saken att göra.
Bra tryck och snygga tifon
Det var så mycket rök att oavsett säkerhetskamerornas funktionsduglighet hade andra halvlek varit tvungen att hållas omkring en kvart innan det lättade.
Det går inte att skylla på någon annan än de som antänder pyrotekniken.
Nu blev pausvilan totalt 50 minuter lång, och det riskerar den att bli nästa gång det är så mycket pyroteknik på Tele2 Arena också.
Olika arenor har olika förutsättningar.
På vissa blåser det bort direkt, på andra går brandlarmet och ibland ligger röken kvar.
Personligen tycker jag det är skittrist att sitta och vänta men nu får jag betalt för att göra det så det spelar inte mig någon roll egentligen.
Tele2 var fullt, det var bra tryck och snygga tifon, framför allt AIK-klackens var imponerande medan hemmafansens sång hördes högre.
Om jag varit spelare hade jag blivit rasande över uppehållen men spelarna verkar inte bry sig så mycket. Eller så vill de inte stöta sig med någon, skapa rubriker.
Det är som det är, det rycks på axlarna, vad ska man göra?
För spelarna har det blivit en verklighet att förhålla sig till, en del av taktiken. Efter pausen kom AIK ut med överdragsjackorna på.
– Vi sa att det blir säkert bränning så vi tar på oss, säger tränaren Andreas Alm.
Sedan värmde spelarna upp i olika omgångar. AIK ställde upp i en cirkel och körde ryck, Djurgården körde ryck på rad.
Sedan gick de in en stund, innan de kom ut igen och värmde lite till.
”Vad ska vi göra?”
Bengalavbrottsuppvärmning är en ganska avancerad vetenskap eftersom ingen vet hur långt uppehållet blir.
– Det värsta du kan göra är att värma upp, sedan bli kall, sedan kommer nytt besked. Om Djurgården börjar värma blir man ju lite stressad, kan de få en fördel? säger
Andreas Alm.
Bryr sig spelarna att de får stå och vänta 35 minuter?
– Jo. Det gör de verkligen. Men vad ska vi göra? Du kan inte låta det ta i ett derby. De väntar ju bara på att få börja spela. Sedan efteråt får någon annan sköta debatten. Det är olagligt, vi är emot det och vi jobbar för att ha laglig bränning på matcherna, säger Alm.
Första fem minuterna av andra halvlek var klart påverkade av det långa avbrottet. Lågt tempo, intensiteten var som bortblåst med röken.
Men så kom Djurgårdens Haris Radetinac runt på högerkanten (han gjorde det ofta den här matchen), AIK:s målvakt Patrik Carlgren boxade undan bollen, Kevin Walker sköt utanför på returen.
Deppiga AIK:are sammanfattar
Där tände matchen till igen, och jag är imponerad över att spelarna i Djurgården klarade att leverera en sådan bra och energirik fotboll efter ett så långt uppehåll.
AIK plågades av skador och tvingades till förändringar egentligen under hela matchen, till slut blev det för mycket, 0–2 blev 2–2 efter mål av Kerim Mrabti som var det närmaste en derbyhjälte vi kom den här kvällen.
Efteråt såg jag glada djurgårdare och deppiga AIK:are, och det sammanfattar också känslorna efter respektive lags första tredjedel av den här allsvenskan.