Fadakar: Kan någon någonsin lyckas igen?
Publicerad 2015-10-31
Vissa människor är födda att göra det omöjliga.
Att vinna VM i rugby är svårt nog. Att göra det två gånger på raken har hittills inte varit möjligt.
Att ta den långa vägen, genom skador, ifrågasättanden och med nästa generation flåsande i nacken, det ska bara inte kunna gå.
Men det är exakt vad Daniel Carter gjorde i år. Han kallas "The perfect ten". Och det han visade i VM-finalen mot Australien var ren perfektion.
Nu kan Carter och hans gyllene generation All Blacks avsluta sina landslagskarriärer som tidernas bästa lag - alla kategorier.
Jag var i Nya Zeeland för fyra år sen när de ständiga favoriterna "All Blacks" snabbt rörde sig mot VM-final. Plötsligt hände det som inte fick hända. Världens bästa spelare och "All Blacks" storstjärna Daniel Carter var ute ur VM. Det var en mardröm för nya zeeländarna som inte vunnit VM sen 1987. Carter hade dragit av ljumsken när han gjorde det han gjort en miljon gånger tidigare, tränat sparkar mot stolparna. Han missade "All Blacks" första VM-final sen 1995. Men det gjorde även hans ersättare. Och ersättarens ersättare. Nya Zeeland hade sån otur med sina "flyhalfs" att de blev tvungna att ringa Stephen Donald. Donald, som i ren besvikelse hade raderat förbundskaptenen Graham Henrys telefonnummer, var ute och fiskade när han fick samtalen. Ja, samtalen. Han vägrade att svara då han inte kände igen numret. Till slut stod han där i VM-finalen och sätta straffen som till slut avgjorde finalen. Titeln var där den hörde hemma, men för nya zeeländarna var det ändå något som inte stämde. Det var inte så här det skulle gå till. Det var ju Carter som skulle göra det.
Omvända roller
Sen dess har Stephen Donald försvunnit från världsrugbyn. Och för Carter har det varit fyra blandade år. Först tappade han formen. Sen bytte han position. Flera spelare har varit och nosat på "flyhalf"-positionen, främst Aaron Cruden. Han var ersättaren som blev skadad 2011. Nu var det omvända roller. En skada satte stopp för Cruden, som länge sågs som etta, redan i våras. Nu var det dags för Carter att göra det alla förväntade sig av honom: ta Nya Zeeland, som bara förlorat tre matcher sen VM-finalen, till en ny VM-titel.
Var bara ett lag på plan
I gruppspelet visade han knappt hälften av sina kort. I kvartsfinalen mot Frankrike visade han alla. Det var tidernas överkörning i VM-slutspel och Carter hade återigen visat vem som är världens bästa flyhalf. I semifinalen mot Sydafrika var det desto tuffare. När Nya Zeeland behövde honom som mest stå steg han fram och satte en spark som tog mycket av energin ur det unga sydafrikanska laget.
Sen kom finalen. Fyra år för sent. Det han tappat i fart har han balanserat upp med ett beslutsfattande och lugn som vinner de tuffaste matcherna. Australien har varit VM:s hetaste lag och mycket har handlat om bjässen David Pocock. Men gång på gång har Nya Zeelands förbundskapten Steve Hansen, som var assistent fyra år sen, sagt att "All Blacks" blivit ett så moget lag att de inte avslöjar för mycket förrän de måste. Och i första halvlek visade de allt. Det var bara ett lag på plan. Nya Zeeland, ledda av Carter, kämpade ner Australien och gick in i halvtid med 13 poängs ledning. I andra högg "All Blacks" till direkt och utökade ledningen till 18 poäng. Många trodde nog att matchen var över, men då gjorde "All Blacks" fullback Ben Smith misstaget att lyfte en spelares ben i en tackling. Det blev gult kort i tio minuter. Ben Smith är spelaren som syns allra mest när han inte är på plan. Under de tio minuter gjorde Australien två försök och plötsligt skiljde det bara fyra poäng mellan lagen. Det var då Carter återigen trädde fram och levererade det hela Nya Zeeland väntat på i över fyra år.
Lyckats med det omöjliga
Först satte han en dropspark från över 30 meter rakt mellan stolparna. Han fick det allra svåraste att se barnsligt enkelt ut och gav de nervösa lagkamraterna lugnet tillbaka. Några minuter senare fick Nya Zeeland en straff strax under 50 meter ut. Tidigare i matchen hade Carter nobbat möjligheten att sparka mot mål från så långt ut. Men nu trädde han fram och satte sparken som gav Nya Zeeland en tio poängsledning. Han hade, till skillnad från många av sina lagkamrater, tagit den långa vägen till ett VM-guld. Men när han väl kom fram var det ingen tvekan om att det alltid varit hans öde.
Nu hänger han upp landslagsskorna på hyllan och flyttar till Frankrike där de stora rugbypengarna finns.
Han gör det som tidernas bästa spelare - i hård konkurrens med sin egen lagkapten Ritchie McCaw.
De har lyckats med det omöjliga, men frågan är om någon annan någonsin kommer göra det.