Flera skäl till att LHC föll – domarna är inte ett av dem
LINKÖPING. HV 71 åkte till ny guldfest i Jönköping.
Men tolv mil längre norrut längs E4:an var det gravöl – igen.
En nästan otäck repris på fjolårets SM-final mot Modo.
Men som någon sa:
Linköping blev Grinköping.
Det ligger något i det.
Det var nästan märkligt att kliva in i exakt samma omklädningsrum som Modo firade SM-guld i för ett år sedan.
Bland bortalagets betongklädda väggar i Cloetta Center.
Modo avgjorde i samma final, den sjätte, och med samma siffror – 3–2. Och ungefär samma scenario.
Linköping hade kopplat ett grepp och ledde med 2–1 i matcher, men förlorade tre raka.
Den här gången ledde LHC med 2–0 och förlorade fyra raka.
Det ger skäl för klubbledningen att försöka analysera vad som gått snett.
Jag kan se flera skäl till förlusten – men ingen innehåller ordet feldomslut.
Det får säkert alla i linköpingslägret att kasta tidningen i väggen, men jag kan inte se att domarna avgjorde den här matchserien.
Skulle ha avgjort
Linköping var inte nöjda med Marcus Vinnerborg och fick Thomas Andersson. När de inte var nöjda med Andersson fick de tredje alternativet Ulf Rönnmark. Det är väl nästan en underdrift att säga att de inte var nöjda med honom heller.
Slutsatsen är att Linköping la alldeles för mycket energi på att gnälla och fokusera på domarna.
Visst hade man några tveksamma puckar på mållinjen, visst var det en eller annan felaktig avblåsning. Men så är det i alla slutspel.
Det jag såg i går var ett Linköping som fick spela åtta minuter och 49 sekunder i fem mot fyra p l u s 1.10 i fem mot tre bara i andra perioden. Där skulle man ha avgjort matchen.
Linköping skulle också ha vunnit på att lägga allt bittert eftersnack tidigare i matchserien åt sidan och bara sett framåt mot nästa match.
Som HV gjorde.
Det var en uttänkt strategi från tränaren Kenta Johanssons sida.
Att se framåt och aldrig titta bakåt.
Det var ett vinnarrecept.
Linköping hade annars ett giltigt skäl till att de förlorade den här finalen.
Det starkaste var naturligtvis att Andreas Pihl blev avstängd lagom till finalserien. Lagets bästa defensiva back.
Sedan försvann slovaken Tomas Surovy redan i första finalmatchen. En av lagets bästa forwards.
Självklart påverkade det slagstyrkan mot ett HV som var helt ordinarie genom hela finalserien.
Målvaktssidan mest avgörande
Men det mest avgörande var målvaktssidan. Stefan Liv var helt enkelt bättre än Rastislav Stana.
Och Johan Davidsson utklassningsslog Tony Mårtensson i de fyra sista finalmatcherna.
Spelar inte Tony bättre än så här är han sparkad efter tre veckor i ryska ligan.
Å andra sidan har Linköping överraskat mer än HV. De flesta trodde att HV skulle ta guld redan i höstas.
Jag gick igenom elitserietränarnas tips inför säsongen och bara två (Harald Lückner i Modo och Challe Berglund i Timrå) nämnde Linköping som en finalkandidat. Därför är egentligen Linköpings silver än större knall än HV:s guld.
Det glöms lätt bort i finalhetsen.
Kul att se att offensiv hockey får betalt. HV gjorde flest mål både i grundserien (178) och i slutspelet (58). Man vågar sätta press över hela banan. Sedan är det naturligtvis lätt att våga med ett sådant spelarmaterial. Men ändå.
Kenta Johansson har ändå bevisat att han är ett förbundskaptensämne.
När han kom till Timrå 2002–03, sparkad från Djurgården, var medelpadingarna tippade att åka ner i kvalserien.
Man blev sensationellt trea i grundserien och åkte ut mot blivande mästarna Frölunda i semifinal.
Och älskade för sin offensiva, skridskostarka hockey.
Nu kom han till ett HV 71 med kravet att ta guld. Och levde upp till förväntningarna.
En av många som är värd att hyllas i dag.
Jag tror för övrigt Janne Karlsson kommer betyda lika mycket för Frölunda som Perra Johnsson kommer att göra för Färjestad.
Nästa säsong.