Anrell: Ett helvete väntar inne på stadion i Osaka

OSAKA. Jag hade varnats för värmen här som alla säger kommer att mörda idrottsmän på löpande band.

Särskilt maratonlöpande band.

Så möttes jag av en underbar, torr och fin värme och 27 grader som blev 34 på eftermiddagen och det var den skönaste dagen jag haft den här sommaren.

Till och med i solen var det en njutning att gå omkring och dricka japanernas svala fruktdrinkar och iskaffe.

Några fick syrgas i maratonloppet, visst, några fick forslas bort i ambulans, visst, och det gick långsamt, visst, men det var mest en fråga om att kunna hantera den 30-gradiga värmen, vad jag kunde se.

Maraton betyder alltid att en del klappar igenom. Seppukuben på sista milen, kokande huvud, värkande bröstvårtor.

Men så kom rapporterna från några som varit ute på löparbanorna om det verkligen är ett helvete.

- Ett helvete? sa jag frågande.

- Ja, det är så varmt att den som ska stå i startblocken kommer inte att kunna ha händerna i marken, sa folk som testat stadions löparbanor.

Roligt att se Musse igen

Vad betyder det? Att sprinterlöparna måste ha grytlappar vid starten? Kanske. Att den som ramlar kommer att bränna upp fruktansvärda skador på benen? Kanske. Jag vet inte. De flesta tävlingar går på kvällstid här, men inte alla.

Jag träffade några svenska stjärnor i går.

Roligast var det att återse Mustafa Muhamed, även känd som Musse.

Från att ha varit en figur som ingen brydde sig om har han den här sommaren blivit en superstjärna som alla trängs runt, medan kulstötare och diskuskastare lämnas ensamma på den Desolation Road som en svensk friidrottspresskonferens kan vara - för den som inte är eftertraktad. Allt ljus på... någon. I år är det Musse.

Jag är fascinerad av Musse.

Han har ögonfransar som är oändliga. de är uppåtböjda och hans leende är betagande, så där som det blir när en vänlig utstrålning också byggs på med ett självförtroende som kan försätta höghöjdshus. Musse pratar om taktiken. Hur han snackar med sina motståndare. Hur hans ställning i hierarkin stärkts. I Paris fick han nobben av löpare som finländaren Jukka Keskisalo om att taktiklöpa. I år hoppas han få bättre respons. Den vänlige mannen från Lysekil ser nästan ut som en ledare. Han njuter av att inte sitta ensam i ett hörn som han gjort så många presskonferenser. Det är också ett slags seger.

Han kan ta medalj

Han pratar om EM i Göteborg där han enligt sin egen analys inte hade självförtroende nog för att våga vinna.

Vågar Musse vinna i år? Det gör han. Först försök. Sen final. Allt handlar om farten. Får han fart, kan han ta medalj.

Så enkelt är det.

Om det inte var det här med värmen.

Aten var tryckande hett under OS. Då blev han så trött att han knappt orkade över hindren. I Helsingfors var det kallt och jävligt. Då gick det ännu sämre. Han sprang upp och ner i fältet i finalen. Förvirrad. helt slut.

Sverige har två löpare på 3000 meter hinder.

Jag gick iväg och frågade landslagscoachen Thomas Engdahl om han skulle beordra Henrik Skoog att hjälpa Musse med farten.

- Nej, svarade han avledande. Trots att han vet att Skoog är chanslös på medalj.

Efter en kvart kom dock Thomas Engdahl tillbaka och när han tänkt igenom saken så sa han som den moderna coach han är:

-Nja, inte beordra, men jag skulle kanske rekommendera...

Är det så stor skillnad om man är en ledare?