”Min mamma älskar mig nog fortfarande”
Publicerad 2017-07-25
BUDAPEST. Michelle Coleman kom till 200 meter frisim med årets näst bästa tid.
Där blev hon utslagen efter att ha simmat två sekunder långsammare.
– Jag vill bara gråta men jag kan typ inte det heller. Det är bara tomt, säger 23-åringen.
Förutsättningarna var så lovande. Fram till VM i Budapest var Michelle Colemans 1.55,64 världens näst snabbaste tid på 200 meter fritt 2017, bara slagen av distansens suverän Katie Ledecky.
Svenskan Coleman visade också prov på god form när hon i damernas lagkapp slog personligt rekord på 100 meter frisim. Men på 200 knöt det sig.
1.57,15 i försöken var 1,5 sekunder ifrån hennes toppnivå, men gav en plats i semin. Där gick det fyra tiondelar långsammare.
”Det är så löjligt”
En utslagen och förbannad Michelle Coleman möter pressen med vetskapen om att ett standardlopp med hennes mått mätt hade räckt till final.
– Jag är så jävla arg. Ingen jävla aning vad som inte stämmer, det gör mig så arg. Jag var så redo i callroom. Jag tänkte att det är min final, jag kommer ta mig dit, mentalt kände jag mig med. Men vid 175 ser jag att jag tappar tjejerna. Jag tänker: där simmar min final iväg, säger hon.
Du leder nästan efter halva loppet.
– Det hjälper inte att vara först till 15, det hjälper inte att vara först till 175, det gäller att ta sig till mål. Det gäller att ta sig i mål. Det är ännu mer irriterande att se: hade jag bara gjort det jag gjorde på Mare Nostrum-tävlingen hade jag varit i final. Det är så löjligt.
Fanns det ett annat sätt att lägga upp det på, kunde du starta lugnare, eller var du tvungen att lita på att kroppen skulle hålla?
– Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Jag vill bara gråta men jag kan typ inte det heller. Det är bara tomt.
”Man får trösta sig med sådant...”
Hon blinkar. Hon är sur och besviken, men ingen tår kommer den här gången.
– Det här är idrotten. Det finns vackra ögonblick och så finns de här. Det är väl de här som gör att det blir vackert någon gång, säger hon.
Innan Michelle Coleman går undan för att bada av och tjura ser hon en ljusglimt: det finns fortfarande kvar en chans på 100 meter frisim – och det finns något ännu viktigare än ett VM i simning.
– Min mamma älskar nog mig fortfarande, fast jag inte tog mig till final. Man får trösta sig med sådant.