Tinnerholm om den stenhårda försäsongen
Publicerad 2016-02-03
”Bland det jobbigaste jag varit med om”
DUBAI. Allan Kuhn kör så hårt med spelarna i Malmö FF att de ser konstiga färger.
Röd träning=maximal fysisk påfrestning.
– Det här passet var väl lila? Bland det jobbigaste jag varit med om, säger Anton Tinnerholm.
MFF-spelarna inledde tisdagen med ett träningspass på gymmet.
På eftermiddagen väntade 90 minuters intensiv löpning, med och utan boll, i olika former.
– Jag kan ta det ganska lugnt. Det är Olof (Persson) som är ansvarig för passet, säger tränaren Allan Kuhn nöjt. Spelarna ser på schemat vad det är för träning: grön, gul eller röd. I dag blir den mörkröd.
Efter avslutande 45 minuter där intensivt tremannaspel varvades med intervallöpningar rann svetten ymnigt om en slutkörd Anton Tinnerholm.
– Det var nog bland det jobbigaste jag varit med om i fotbollskarriären. Men det var skönt att avsluta med en seger för mig, Mackan och Eikrem. Vi tog hem det ganska lätt…
Och sedan intervaller mellan tvåmålsspelet…
– Ja, det är det som gör det så tufft. Man får ingen vila. Men det är så det ska vara på försäsongen.
Hur känns det med Kuhns färgkodning kring hur jobbiga träningarna är – grönt, gult, rött?
– I dag var det väl lila, skulle jag vilja säga! Men det är skönt att få veta innan träningen hur jobbigt det kommer bli. Då kan man förbereda skallen ”i dag blir det ett helvete”, säger Tinnerholm.
Väntat med Hamrén
Landslagsytterbacken var inte direkt förvånad över måndagens besked från Erik Hamrén om att förbundskaptenen lämnar landslaget efter EM.
– Hans kontrakt gick väl ut? Jag är inte jätteöverraskad.
Har du någon kandidat som du tycker är lämpad att ta över?
– Det är svårt att säga, jag har inte haft så många tränare. Åge (Hareide) var en jäkligt bra tränare men han gick ju till Danmark. Det är lite synd. Jag tror nog förbundet sköter det bra. Jag litar på dem.
Vad är viktigaste egenskaperna för en förbundskapten?
– Att man svetsar samman gruppen på ett bra sätt och kan behandla starka karaktärer.
Varför?
– För att man måste ha stor grupp som strävar åt ett håll, säger Anton Tinnerholm.