Anrell: En sanslös thriller – det här laget kan klara vad som helst
...men så ohyggligt pinsamt för Granlund
Det blev en sanslös thriller. Igen.
Sverige vände ett stort underläge. Igen.
Det här fantastiska laget vet nu att de klarar av precis vad som helst – hur illa det än ser ut...
Det blev en mycket märklig match.
Juniorkronorna spelade på många sätt en bländande hockey.
De dominerade, pressade och gjorde i princip allt. Utom mål.
Finland gjorde 1–0 på ett svenskt jättemisstag där tre spelare stirrade på puck istället för på spelare och mest stirrade Jonas Brodin när Alexander Ruuttu direktsköt.
Jag tror att Sverige ledde skotten med 13–2 just då.
Finland gjorde 2–0 på ett svenskt jättemisstag där Joakim Nordström tog onödiga risker i egen zon och Joel Armia sköt utan någon som störde.
Jag tror att Sverige ledde skotten med 23–12 just då.
En pajas i Finlands mål
Sverige såg tafatta och handlingsförlamade ut när det gällde att komma till direkt målchanser – och vi som tittade på undrade vad det egentligen var som var fel.
För fakta var ju de här:
Spelet pågick hela tiden i Finlands zon. Skotten vann Sverige med till slut 58–24.
Det var spel mot ett mål. Men de svenska chanser som var riktigt bra var ytterst få. Frågan är om de hade en enda.
Och framför allt:
I Finlands mål stod Sami Aittokallio – en riktig pajas.
Sverige sköt alltså 58 skott – jag tror att Sami Aittokallio släppte ganska exakt 58 returer. En del rakt ut, en del åt sidan, en del upp i luften, en del på egen kropp.
Han räddade puckarna, absolut, men han gjorde det på det mest clownaktiga sätt jag sett. Det var i sanning en gåta hur de svenska spelarna kunde undvika att göra några mål på alla dessa taffliga returer.
Hur de ens kunde undvika att stå rätt en enda gång.
Stjärnorna fick avgöra
Kanske var det också en rättvisans paradox att Sami Aittokallio till slut gjorde ett gigantiskt och helt onödigt misstag bakom eget mål som bäddade för kvitteringen från Max Friberg efter den fina plockningen och passen från Johan Sundström.
Och en annan hockeyns rättvisa – eller ska vi kanske säga grymma – paradox var det också att det var de två stora stjärnorna på isen som fick avgöra.
Max Friberg – den nytände skyttekungen som äntligen blommar efter en misslyckad säsong i Timrå – gjorde kvitteringen och sen målet på straff som gav Sverige ledningen. Precis så som han skulle göra. Smack. Ingen tvekan.
Pinsamt, Granlund
Och så det grymma slutet där Mikael Granlund fick en väldigt tydlig påminnelse om sin egen dödlighet – bara några månader efter att han blev odödlig i stora hockey-VM i Bratislava genom det där klassiska målet i semifinalen mot Ryssland när han gjorde en Zorrofint och la
upp pucken på klubbladet.
12 maj 2011 vid 21-tiden.
Och ja; han var bra i VM-finalen också där Finland slog Tre kronor och vann VM-guld.
I går hade han chansen att bli historiskt igen när han slog den sista straffen och skulle göra en ytterst avancerad fint – men tappade pucken som en nybörjare och gjorde finten i luften.
Utan puck. Ridå. Så ohyggligt pinsamt.
4 januari, 2012, vid 1-tiden, svensk tid. Mycket svensk tid.
Nu är Sverige i VM-final.
Ett gäng anonyma killar har växt till ett gäng svenska hockeyprofiler i världsklass som nu har chansen att bli historiska och vinna det första junior-VM-guldet sen 1981.
Och jag tror att de lyckas.
Makalöst falskt – och vackert
Hörde ni ”Du gamla du fria” i natt så hörde ni hur de svenska spelarna faktiskt sjöng med.
Och de sjöng så makalöst falskt att jag inte hört något liknande sen Gennaro Gattuso sjöng Italiens nationalsång i ett VM där jag vill minnas att de till slut tog guld.
Friberg, Forsberg, Brodin – alla sjöng och det var så makalöst falskt. Och vackert.
Så fantastiskt hoppingivande falskt...