Dödsdömda landslaget
”Så går i alla fall snacket efter alla svenska NHL-nej”
PORTLAND-QUEBEC. Det är det dödsdömda landslaget.
På väg till sin egen begravning i kanadensiska VM-staden Quebec.
Så går i alla fall snacket efter alla svenska NHL-nej till årets hockey-VM.
Men de 25 fördömda män som satte sig på bussen till Quebec i går åkte dit för att ta VM-guld.
Det är naturligtvis så de måste tänka.
Och hockey är en så märklig sport att det faktiskt kan bli så.
Men det är sant att många av spelarna i det här svenska VM-laget
inte hade en tanke på att vara med i VM i Quebec.
Många har fått avboka sina planerade semesterresor till Mallorca.
Timrås back Sanny Lindström hade flera timmar inbokade i en tandläkarstol för att få ett snyggt leende till sitt eget bröllop senare i sommar (det fattas fyra tänder i överkäken just nu). Han skulle ha fått titanskruvar inopererade.
– När jag berättade att det kommit ett VM emellan blev jag utskälld av min tandläkare, berättar Sanny.
Revansch för Holmqvist
Michael Holmqvist platsade knappt i Frölunda i vintras.
Jo, det gjorde han i och för sig, men det gick inte som han själv eller andra väntat sig.
Centern kom hem från Chicago i NHL för att vara stjärna i elitserien.
Det slutade med svarta rubriker och ett stjärnspäckat Frölunda som med nöd och näppe tog sig till slutspel, bara för att åka ut direkt mot Färjestad.
– Så för mig känns det här som en revansch, säger Holmqvist.
Men det här svenska VM-laget är ett uppsamlingsheat med spelare som inte alls väntat på att Bengt-Åke skulle höra av sig.
Mats Sundin förvandlades till Rickard Wallin, Samuel Påhlsson blev Johan Andersson och bröderna Sedin blev Michael Holmqvist och Karl Fabricius.
Låga förväntningar en fördel
Men det finns positiva saker med det också.
Som att det inte är någon press på killarna, eftersom ingen förväntar sig något.
Och att det alltid blir en speciell sammanhållning i ett lag som ingen tror på.
De har allt att vinna och ingenting att förlora.
Det är en sliten klyscha, men den förklarar den psykologiska fördel det här laget har.
Det är bara att titta på hur Rögle växte i kvalserien.
Det här VM-laget är inte sämre än det Sverige som spelade VM i Moskva förra året.
Då blev det stryk i semifinalen mot Kanada och bronsmatch mot ryssarna.
Det är väl ungefär vad jag hoppas på nu också.
Tid att bygga
Samtidigt är NY Rangers svenske målvaktsstjärna Henrik Lundqvist på väg ut ur Stanley Cup-slutspelet och med Henke i mål skulle det här laget växa ett par centimeter.
Det finns två stabila backar i Christian Bäckman (NY Rangers) och Doug Murray (San José) som också kan vara VM-klara inom några dagar. Det skulle stadga upp försvarsspelet.
Så det finns fortfarande tid att bygga på det här laget och ändra förutsättningarna.
Laget bättre än spelarna
Jag har varit med om så många märkliga saker sedan mitt första VM i Tyskland 1983, att man upphört att förvånas över någonting egentligen.
Och svenska lag är alltid bättre än sina spelare.
Titta bara på fotbollslandslaget som gnetar sig till EM- och VM-slutspel nästan varje gång.
Men namn för namn får Sverige storstryk av länder som USA,
Kanada, Ryssland och Finland.
Jag såg själv USA vinna med 5–1 mot det här laget här i Portland och det var nästan pinsamt att vara svensk där på läktaren.
De svenska spelarna har i alla fall distans till sig själva.
Det är därför de ställer upp på den symboliska bilden på Eastern Cemetery i Portland.
Hoppas på svenska spöken
En gammal och skrämmande kyrkogård, som hämtad ur någon gammal dimhöljd skräckfilm med sina sneda gravstenar.
Den sista begravningen här hölls 1858 – för 150 år sedan.
Här vilar många gamla sjöbusar och pionjärer från den gamla nybyggartiden och det sägs att många fortfarande spökar på nätterna. Det hoppas jag svenskarna kan göra i Quebec också.