”Vi brydde oss om att vinna matcher – nu försöker vi bara överleva”

För snart fyra år sedan spelade Djurgården sin första internationella match på tio säsonger, det har hänt mycket sedan dess.

Simon Bank

Ur Djurgårdens startelva finns bara en spelare kvar i föreningen.

Vad finns kvar av laget de mötte?

Finns ens Mariupol kvar när bomberna slutat regna?

Femtio innebrända på ett barnsjukhus efter bombanfall. Tvåhundra döda barn på en månad. Den där bombade teatern där människor sökt skydd. Fyrtio procent av infrastrukturen bortom räddning. Rapporter, bilder, larm. Och ändå vet vi ingenting.

Alla krig har sina namn, de senaste veckorna har nyheterna från ett stängt och söndersprängt Mariupol svept över en omvärld som bara kan föreställa sig – eller inte föreställa sig – hur livet ter sig mitt i helvetet, runt en hamn som inte får förloras.

Vad visste vi om Mariupol, Luhansk, Kiev, Donetsk före invasionen? Inte tillräckligt, säkert, men för min och många svenskars del har de där namnet varit intimt förknippade med fotboll. För tio år sedan reste tiotusentals svenskar till Ukraina för att färga ett fotbolls-EM gult. Jag kan själv minnas gator, caféer, statyer, muséer, liv därifrån. Luhansk? Jag minns när Östersund mötte Zorya. Donetsk? Jag var där flera gånger för att se på fotboll på arenan som sprängts två gånger om.

Mariupol?

Jag tänkte ”Djurgården”.

För snart fyra år sedan mobiliserade Djurgårdens supportrar inför den där sortens bortaresor som de alltid älskat. Europamatch i ett nytt land, mot okänt motstånd. Det var speciellt eftersom det var första chansen på väldigt många år, jag har flera kompisar som berättat om vilken otrolig känsla det var att åka till Ukraina då. Jag sms:ar till John och skriver att jag tänkt på det nu.

”Vi var ju i Odesa. Känns enormt konstigt, att vi var där för inte så längesen. Turistade i gamla stan och hängde på Beach Club vid havet. Bisarrt” svarar han.

Djurgården hade spelat 1–1 mot Mariupol i Stockholm, och ja, bortamatchen fick spelas i Odesa av säkerhetsskäl. Närmare tusen blårandiga löste biljett för att gå på Djurgår’n och sjunga högt.

Mariupol vann i förlängning, Djurgårdens kval misslyckades, och när jag tittar på laguppställningarna idag finns bara ett namn kvar i dagens Djurgården.

Haris Radetinac startade matchen, han spelade fram till Dif:s enda mål, det var hans första internationella match och han minns den fortfarande.

– Jag tyckte att vi var bättre hemma, fast det bara blev 1–1. Där borta åkte vi på ett halvt självmål och missade chanser i förlängningen. Det var ingen bra känsla, första gången som vi var ute i Europa. Jag spelade fram till Badjis mål. Jonas Olsson hade en jättechans att avgöra i förlängningen, sen åkte vi på ett skitmål. Det är sådant som händer.

Inte ens fyra år sedan. Haris Radetinac är fortfarande djurgårdare.

Och i Mariupol händer sådant som inte händer.

När du följer vad som händer nu, tänker du någonsin på att Mariupol – det är ett lag du spelat mot?

– Det är klart, jag läser och det slår en. Jag har inte varit ute i resten av världen där det är krig, i Palestina eller Jemen eller så, så det är hemskt att läsa. Människor som saknar sina barn eller föräldrar. Jag kommer själv från Balkan, det är klart att man får en jobbig känsla i kroppen. Och vi vanliga människor kan tyvärr inte göra så mycket.

Spelarna i Djurgårdens startelva från 2018 har flyttat ut i Europa som proffs, de har debuterat i landslaget, några har slutat och en är kvar.

Spelarna i Mariupols startelva? Jag gör vad jag kan för att ta reda på vad som hänt med dem, lägger pussel via nyhetssajter och sociala medier för att få en bild av hur en priviligierad klass påverkats av att en stad förvandlas till grus och aska.

Maksim Bilyi, högerback.

Han spelade bara för Mariupol i ett och ett halvt år, men det var år som formade honom. Det var där hans barn lärde sig gå, hans lilla familj trivdes där.

– Staden växte inför våra ögon. Parker byggdes, de började lägga vägar, staden gick inte att känna igen. Torget runt teatern var vårt favoritställe. Vi var ofta där, det fanns en fin park där, vi gick dit efter dagis, har han berättat.

I mars 2022 skulle hela världen lära sig namnet på den där teatern, det gjorde ont i Maksim Bilyi när bilderna av ruinerna kablades ut. Människor hade sökt skydd där, byggnaden hade bombats sönder ändå.

– De hade skrivit stora bokstäver på marken, ”BARN” på ryska, men det stoppade inte bomberna. Vad kallar man sådant? Folkmord.

Bilyi har släkt i Donbass, som han knappt träffat sedan den ryska invasionen för åtta år sedan. Nu spelar han för Rukh i Lviv i västra Ukraina, elva i en liga som avbrutits på obestämd tid. När kriget kom låg de på vinterläger i Turkiet. Vad som händer nu vet han inte, inte mer än att det inte handlar om fotboll längre.

– Ingen spelare från klubben har åkt till fronten än, men vi kommer att göra det. Om de ryska soldaterna kommer hitåt kommer vi att beväpna oss, sa han i en intervju med the Sun för två veckor sedan.

– Förut brydde vi oss om att vinna fotbollsmatcher, nu bryr vi oss bara om att hålla oss vid liv.

Sergej Javorskij, mittback.

Det blev tre säsonger i Mariupol, innan han flyttade till en ny tillvaro i Vorskla från Poltava. I ett av klubbens senaste nyhetsmeddelanden visas bilder från när spelartruppen besöker soldater i ett militärsjukhus.

– De är våra hjältar, konstaterade Vorskla.

Den 22 februari publicerade den ukrainska fotbollssajten UA-Football en intervju med Ostap Markevich, en ung tränare från en stor fotbollsfamilj som sedan två år haft huvudansvaret för FK Mariupols a-lag.

Han var mitt i förberedelsearbetet inför våren, målet var att vända en tuff säsong och rädda klubben kvar i högstaligan. Samtidigt kom rapporterna om den ryska mobiliseringen vid gränsen. Han noterade det, han pratade med sina spelare. Men rädd? Nej, det var han inte.

– De flesta har vant sig vid att leva med en konstant oro. Jag kan inte utesluta att någon är rädd, men jag tror att de flesta redan lärt sig att leva med den oron.

– Jag är säker på att det inte kommer att bli ett stort krig.

Nej, själv trodde han ju inte att det otänkbara skulle kunna hända. Vapenskrammel var en sak, men att invadera, riskera en massiv förlust av brödrafolkens liv på båda sidor? Det kunde han verkligen inte föreställa sig.

– Jag tror inte, och jag vill inte tro, att vi skulle döda varandra.

Han var inte förberedd på krig. Han var förberedd på fotboll.

– Den 24 februari flyger vi till Odesa, möter Tjornomorets och åker hem till Mariupol, förklarade han.

Det blev inte så. Den 24 februari gick Ryssland över gränsen.

Oleksij Bykov, vänsterback.

De rubriker som trots allt handlat om den sportsliga delen av fotbollen i Mariupol har alla handlat om samma sak: ligajumbons spelare hittar nya klubbar, långt därifrån. För Bykov, som tillhört Mariupol i fyra år, fanns räddningen på Island. Säsongen ut kommer han att spela för AK i Akureyri, på Island.

Pavlo Polegenko, högerytter.

Han spelade bara 38 matcher för Mariupol, men de två åren där förändrade ändå hans liv. Det var där han gifte sig med sin fru (han bar sneakers till kostymen på bröllopet), och i vintras fick de sitt första barn. Polegenko har flyttat till Inhulets och Petrove, när kriget bröt ut var de på väg hem från ett läger och hade precis landat i Kiev.

Inhulets klubbägare har tagit på sig uniform och gått ut i kriget, han har lovat ryska kvinnor att ”Vi kommer med glädje döda era barn och barnbarn, för de har kommit till vårt land som inkräktare”.

För spelarna har det handlat om att vänta. Klubbägaren har beordrat dem att göra det, men förklarat att det snart kan bli deras tur att följa honom ut i kriget.

Haris Radetinac ser bilderna från ett krig i Europa, det är ofrånkomligt att han samtidigt tänker på ett annat krig i Europa.

Han är bosniak från Serbien, uppväxt i Novi Pazar. När kriget slet sönder det forna Jugoslavien var han ett barn som spelade fotboll, när han kom till Sverige var han en ung vuxen som ville satsa på sin idrott. Hans pappa hade redan flyttat till Östergötland, Haris är inte helt säker på vad det var som framkallade det livsvalet.

Hade hans flytt med kriget att göra?

– Han flyttade 91-92, det var många som sökte sig ut i Europa då på grund av kriget. Min frus pappa har suttit i läger, han blev fasttagen av serberna och skjuten i benet. Han lever, han kunde komma därifrån, men de har förlorat kusiner och så i kriget. Det finns kopplingar, till allt det.

Haris egen uppväxt var en bit från krigets epicentrum, familjen var muslimer men de bodde i Serbien.

– Det var värre i Bosnien. Det enda vi kände av var när Nato skickade sina bomber. Jag önskar ingen att behöva uppleva det, fönster som darrar, rök överallt, ljuden. Man ska vara tacksam att vi lever i ett lugnt land.

Ruslan Fomin, anfallare.

Spelade många år i Mariupol innan han för tre år sedan flyttade hem till Kharkiv och Metalist. När kriget bröt ut var laget på läger i Turkiet, de har valt att vara kvar där sedan dess.

Jag läser en intervju med Gennadij Orbu på den ukrainska fotbollssajten UA-Football. Han är en före detta landslagsmittfältare som harvat runt som ledare under hela 2000-talet. De senaste åren har han varit tränare i FK Mariupols akademi, han och hans familj bodde i en lägenhet i Mariupol under krigets tre första veckor.

Sedan bestämde de sig för att fly.

– Allt hände spontant. Det fanns ingen kommunikation, vi hade inte hört några nyheter, vi visste inte var flyktkorridorerna fanns eller om de var öppna. Vänner hjälpte oss med bilar, och på morgonen bestämde vi oss för att fly på egen risk. Det fanns en kolonn med kanske hundra civila bilar, vi anslöt och stack. Allt jag tog med mig var ett par träningsoveraller, gympaskor och några dokument.

Orbu berättar om hur människor hjälptes åt under belägringen och bombningarna, mat tillagades över öppen eld, hur de köade i fem timmar medan bomberna föll för att få ihop ett par flaskor med dricksvatten.

– Det fanns bara en enda tanke: att överleva och rädda de närmaste.

Fienden syntes aldrig till, bara bomberna som oavbrutet föll från himlen och de döda kropparna på gatorna. Gennadij Orbu är en fotbollsman, men hans klubb fanns inte längre kvar.
– Enligt vad jag hört är ungdomarna från akademin i Kroatien, medan seniorerna är i Turkiet.

Och arenan, Mariupols stadion?

– Jag vet inte. Det jag kan säga är att Mariupol är helt förstört. Ingen tänker på arenan nu, människor flyr för att överleva.

Igor Tysjenko, innermittfältare.

Han flyttade till Mariupol redan som femåring, och har levt större delen av sitt liv där. I fjol lämnade han FK Mariupol men inte staden: efter mer än 200 a-lagsmatcher skulle han spela för Jarud Mariupol i andraligan. Efter invasionen har Kirill Matvejev, Jaruds lagkapten, konstaterat att den klubben förmodligen kommer att upphöra att existera, att den inte finns längre.

– Från förste mars fick vi springa mellan lägenheten och källaren, innan vi till slut slog oss ner i skyddsrummet. Jag kommer inte att prata om vad jag upplevde där, vad människor fortfarande är med om, sa han.

Och Tysjenko?
– Vi håller fortfarande kontakten med våra spelare och tränare. Men vi kan inte hitta Igor Tysjenko. Vi tror att han är vid liv.

Två veckor efter invasionen uttalade sig Mariupols tränare igen, den här gången på Tjornomorets facebook-sida. Ostap Markevich hade fortfarande svårt att förstå vad som hänt.

– Jag kan inte ta in konsekvenserna av det enorma misstag ryssarna gjorde när de klev in i vårt land med vapen, sa han.

– Men jag är säker på att det kommer att sluta med att vi vinner. Vi kommer återigen få glädja våra supportrar med vårt spel: folket i Kiev, Mariupol, Odesa, Lviv. För fotboll förenar, det räddar människors själar och sinnen.

Spelarna i Mariupol, Markevichs spelare, har spritts över Europa. Någon saknas, några är kvar på ett träningsläger som aldrig tar slut. När jag läser om spelaren som stod i mål i den där matchen mot Djurgården 2018 måste jag överväga om hans uttalanden ens går att publicera. Rustam Khudzjamov säger fruktansvärda saker, men han säger dem i ljuset av en erfarenhet som är fruktansvärd.

Jag tänker att det kanske är nödvändigt att lyssna på honom, för att förstå något om krigets mekanismer.

Rustam Khudzjamov, målvakt.

Matcherna mot Djurgården kom på karriärens höst, Khudzjamov hade hunnit fylla 35, knäna hade börjat krångla. Mariupol blev hans sista klubb, han hade hunnit med att sitta på bänken när Sjachtar vann Uefa-cupen, han hade fått chansen i en träningslandskamp mot Serbien. Livet efter skulle ta fart i det satsande Zjytomyr, som anställt honom som målvaktstränare. Den 23 februari publicerades en intervju där han fick berätta om sitt nya jobb och om hur han ser på målvaktsrollen. Han fick också en fråga om läget i Ukraina, och svarade:

– Om det blir en invasion? Vem vet? Vi får förbereda oss för det värsta, och låta positiva nyheter bli en bonus. De kommer definitivt inte att lämna oss i fred. Vi ska inte vara naiva, vi måste vara beredda på det som kommer.

Morgonen efter gick ryska trupper över gränsen. Sedan dess har Khudzjamov varit väldigt tydlig med vad han tycker, och ännu tydligare med vad han känner. När väst inte ville hjälpa Ukraina med att stänga luftrummet över Ukraina skrev han på instagram:

– Europa har hjälpt oss med mycket, men de har inte stängt luften, och det är vad vi behöver mest av allt just nu. En fredsmäklare är någon som matar en krokodil och hoppas att den kommer att äta just dig sist av alla.

I måndags, när bilderna från massakern i Butja kablades ut över världen, skrev han inte längre. Han skrek ofattbara vidrigheter, som svar på ofattbara vidrigheter:

”Folkmord. Det är exakt det som händer över hela landet. Det är vad den här biomassan (ryssarna, red anm) som av någon anledning kallar sig mänsklig, har skapat. Personligen stöttar jag tanken på att bilda en organisation i vårt land efter kriget, något som Mossad (den civila israeliska underrättelsetjänsten), som skulle slakta de här svinen över hela världen, inklusive deras jublande kvinnor. Skära dem utan nåd, framför deras barn. Om en sådan organisation bildas vill jag vara med”.

Motsatsen till krig är inte fred, det är ett missförstånd att tro det. Fred är inget som uppnås genom att dra tillbaka styrkor, förhandla, skriva på avtal. Lika lite som krig är något som bara utspelas i utrymmet mellan ett bombplan och kropparna under.

Krig fortplantas i människor, det lever vidare i människor, ett övergrepp suddas inte ut med streck på ett papper.

Jugoslavien delades upp, Dayton-avtalet innebar ett slut på den militära konflikten, men kvar fanns splittrade familjer, en förlorad framtid, högar av döda och saknade. Självklart formade det allt som kom och ska komma efter.

– Det är ju så. När oskyldiga människor dör – eller slaktas – i ett krig så är det svårt att få bort det ur människors huvud. Särskilt när resten av världen blundar, och de skyldiga inte straffas. Då är det svårt att glömma. Man kan prata länge om sådana här saker, man vill helst inte bli påmind. Man ska vara glad att ens egen familj inte varit inblandad, säger Haris Radetinac.

För fyra år sedan spelade han fotboll mot Mariupol, mot ett lag som inte finns kvar längre och mot en målvakt som pratar om hämnd och att slakta svin. När jag berättar för Haris om Rustam Khudzjamovs inlägg efter massakern i Butja suckar han djupt, drar efter andan.

– Det är det jag säger. När kriget är slut… det blir aldrig samma igen. Det är inte lätt för de som bor i Ryssland heller, hur ska de kunna få ett normalt liv? De har inget med det här att göra, men det kommer aldrig att bli samma.

Kiev kommer inte att vara samma, Luhansk och Donetsk kommer inte att vara samma. Ukraina kommer inte att vara samma, inte Ryssland heller. Och vad som är kvar av klubben som Djurgården mötte alldeles nyss vet ingen, eftersom ingen vet vad som finns kvar av Mariupol på andra sidan bomberna. Vad händer när kriget är slut? Vad krävs för att det ska bli fred, på riktigt?

Och vad kan man säga som inte låter banalt?

– Det pågår krig över hela världen, säger Haris Radetinac. Folk dör varje dag, i Palestina, Syrien, Jemen. Vi pratar mycket om Ukraina för att det är nära Sverige, men krigen borde vi prata om varje dag. Det borde vara samma uppslutning mot krig överallt som det är mot Ryssland idag. Det spelar ingen roll om man är muslim, kristen eller ortodox, vi är alla människor, alla är lika mycket värda.