Leifby: Riktigt j-a bra

Vad händer om man byter ut Karin Boye mot John Guidetti, Albert Svanberg mot Patrick Ekwall, sätter GES på mute och vrider upp Dani M?

Det blir inte riktigt lika bra – men det blir riktigt jävla bra.

SVT:s 94-krönika.

Ja, vad ska man säga.

Den är och förblir den bästa fotbollskrönikan som någonsin gjorts.

Det är vi ALLA överens om.

Oavsett vad ni tycker.

Så är bestämt.

Och att jämföra någonting med Albert Svanbergs och Dennis Videmyrs mästerstycke känns varken rättvist eller relevant.

Hiljemarks Thern-myndighet

94-krönikan gjordes efter ett alldeles särskilt mästerskap, i en medial tid som inte på något sätt liknar den vi lever i nu.

Men efter att ha sett ett svensk fotbollslandslag växa in i en turnering och på nytt förtrolla ett par svenska sommarveckor är det svårt att inte dra paralleller mellan U21-landslaget, 94-laget och den där krönikan.

Vi har straffavgörandet, förstås.

En svensk målvaktshjälte som går åt rätt håll.

Vi fick nya bevis på svenska fotbollsförbundskapteners totala oförmåga att slå kullerbyttor utan att krossa svanskotan.

Oscar Hiljemarks Jonas Thern-myndighet som mittfältare, de fotbollstekniska särmärkena, rent dialektalt knappt någon skillnad.

Det är svårt att inte tänka på Stefan Schwarz när Oscar Lewicki fräser förbi, däremot får vi skippa dialekten, eftersom Schwarz utvecklade ett alldeles eget sätt att prata på.

Tibblings halv-laudrupare, Bruce Springsteens ”Jungleland” (ett helt okej lån från 94-krönikan), allt det där tillsammans med en rak och stilren redigering gjorde att man kände 90-talsvibbar i TV4:s historia om U21-guldet.

De är där och nosar

Rent berättartekniskt är det svårt att nå Albert Svanbergs höjder, förstås, men innehållsmässigt är Patrick Ekwall och Oscar Dahl där och nosar i sitt dokument.

Djupintervjuerna med spelarna ger förhållandevis mycket, och de är väldigt underhållande att titta på.

Uttryck som ”jajamensan” och ”tackar, tackar” har bytts ut mot ”vad händer liksom” och ”skämtar du mannen”.

Tack och lov har TV4-duon skippat alla balla effekter och jobbar i stället förtjänstfullt med klassiska grepp som minnesvärda intervjuer, horder av svenska fans, nationalsånger, och så finns hela tiden Jesper Hussfelt (som har ett av kommentators-Sveriges bästa målskrik) med i bakgrunden.

Det är snyggt, det känns unikt, vi får komma nära, till och med in i omklädningsrummet under det vilda firandet.

Någon svärta?

Inte alls.

Det berättas visserligen om ett bråk på den sista träningen innan finalen men det framkom inte mycket mer nu än när rapporterna nådde oss i somras.

Håkan Ericson säger att spelarna var ”dumma och otrevliga”, att de faktiskt var på väg att skada varandra och att han fick höja rösten ordentligt.

Vem? Vilka? Varför?

Där hade jag velat ha mer, där hade det gått att skrapa lite till.

Vem? Vilka? Varför?

Men jag överlever – och får rysa, skratta och bita mig i läppen i en kommersiell timme (cirka 44 minuter).

Vad mer kan man egentligen begära?

U21-krönikan är alldeles utmärkt och det bästa TV4-sporten har skakat fram på väldigt länge.

Som kidsen säger;

Respekt, liksom.

Typ.

Lol.

Leifby: 94 anledningar att älska 94-krönikan