Dagens Inter vinner 98 matcher av 100 – med en man mer
En veckas upptrappning, en och en halv timmes match.
20 sekunder som verkligen betydde något.
Inter sänkte sin tyngsta rival med ett enda blytungt knockoutslag.
En gång i tiden brydde vi oss om en sport som hette boxning.
Kommer ni ihåg hur det kunde gå till?
När det var dags för tung titelmatch så höll upptrissningen på i minst en vecka. Det skulle vägas in, mätas tuppkammar, stirras i vitögon, trashtalkas i pressen. Det skulle granskas, nagelfaras, funderas, analyseras.
Så var det äntligen dags att rumbla, och ansågs bara boxarna någorlunda jämbördiga så bänkade sig en hel värld för att titta på.
Det kunde ju bli en episk kraftmätning, en femton ronder lång holmgång.
Det kunde också ta slut innan det ens hann börja. Ett enda koncentrationsmisstag, en enda sänkt gard – och knockoutslaget kom, föreställningen var över, ridån drogs ner.
Översätt allt det här till fotbollsspråk, och du har matchen mellan Roma och Inter i går.
Vi hade gått igenom hela uppladdningen, vi hade pumpat upp kejsarslaget mellan Zlatan Ibrahimovic och Francesco Totti, vi hade gjort våra taktiska tolkningar.
Inter får straff – matchen avgörs
Det vi fick se var sedan några avvaktande ronder när kombattanterna kände på varandra – och ett helt avgörande kontraslag.
Matchminut 28. Roma sänker garden. Francesco Totti schabblar bort en hörna, laget åker på en kontring, Ludovic Giuly tar bollen med handen när han inte borde.
Inter attackerar blottan med ursinnig precision. Maxwell ställer om, César löper sig till en yta, Zlatan nickar bollen mot ett tomt mål.
Domare Rizzoli summerar, börjar räkna. Giuly blir utvisad, Inter får straff. Matchen är avgjord.
Allt är slut innan det ens hunnit börja, föreställningen är över, ridån dras ner.
Visst går det att påstå att matchen levde lite längre – först slog ju Zlatan in straffen och sedan blev han ju skadad och sedan kvitterade ju Roma – men det vore bara att lura sig själv.
När Ludovic Giuly vandrade av planen så var kampen slut. När dagens Inter får spela mot 10 man i över en timme så vinner de 98 matcher av 100.
Så bra är de, så noggranna är de.
Där har ni slutsatserna som går att dra från den tidiga seriefinalen.
Ibland kan en enda 20-sekunderssekvens avgöra en hel 90-minutersmatch. Ibland behöver man inte anstränga sig för att krysta fram överarbetade efterhandskonstruktioner.
Roma förlorade inte på grund av sin 4-2-3-1-formation, Inter vann inte tack vare att Mancini valde ett femmannamittfält.
Roma förlorade för att Francesco Totti
slog en usel hörna och att Ludovic Giuly var 164 centimeter lång i ett läge där han behövt vara 190.
Inter vann eftersom de såg luckan när den öppnade sig, och var skickliga nog att utnyttja läget.
Knockout i femte ronden.
Zlatan då?
Jo, mycket bra, utan att vara fantastisk.
Rollen som ensam anfallare är otacksam för den som letar ursäkter, och i en dryg kvart verkade Ibrahimovic fundera på om han skulle gnälla eller spela.
När han väl fått ur sig ett par smattrande vaffanculo-haranger så tycktes han dock strunta i att känna efter om Mexes höll honom i tröjan eller inte.
Han slet sig loss i stället.
Sett över de 50 minuter han spelade så klarade Zlatan en svår uppgift väldigt bra, och i glimtar visade han den där mixen av teknik och fysik som gör honom unik i hela världsfotbollen.
Den lama straffen då? Alla straffsparkar som går i mål är bra straffsparkar.