En av 5 500 dagar på jobbet
MADRID. Vilka är egentligen de där Real Madrid?
De senaste femton åren har den frågan haft tusentals olika svar.
Bara ett av dem har alltid varit rätt.
Real Madrid är den där klubben som Raúl jämnt och ständigt gör mål för.
Real Madrid rullade ut röda mattan för skådespelaren Nicolas Cage i samband med Champions League-matchen mot Roma i onsdags.
Han fick se matchen från direktörsboxen. Han fick träffa president Calderón, och ta emot en egentryckt Real Madrid-tröja. Ja, han fick till och med komma in i omklädningsrummet efter matchen.
Allt bra med det – förutom att det inte var Nicolas Cage som var på besök. Det var den italiensk spexaren Paolo Calabresi som imiterade den amerikanske Oscars-vinnaren.
Men ja, det var väl nu inte hela världen att Nicolas Cage inte var den riktiga Nicolas Cage. Den spanska mästarklubben har haft värre bekymmer på sistone – som att Real Madrid inte varit det riktiga Real Madrid.
Ett undantag
Än en gång har det börjat blåsa snålt kring de mäktiga marängerna. 2008 har redan innehållit sju förluster, med kollapsen mot Roma som inverterad krona på det misslyckade verket. Storstjärnorna har antingen varit skadade eller inte gått att känna igen.
Med ett undantag, förstås.
Efter precis på sekunden sju minuter av matchen igår trummade hemmafansen i Ultra Sur igång en ramsa.
Inget konstigt med det. De gör exakt samma sak, i exakt varenda hemmamatch. De sjunger en sång om sin nummer sju, sin kapten, sin Raúl.
Honom skulle ingen någonsin ta miste på. Honom vet man alltid var man har, och av honom vet man alltid vad man får.
Genom åren har Raúl sett Zidane, Beckham, Figo och Ronaldo komma och gå.
Han har lyft Champions League-bucklan tre gånger, men han har även sett galacticos-eran, tiden då det verkade vara viktigare för Real Madrid att sälja souvenirer än att vinna matcher.
Själv har han aldrig påverkats så särskilt mycket av vare sig det ena eller det andra. Han har gjort sina mål, kysst sin ring och varit en ovärderlig konstant i en turbulent klubb.
Hans lagkamrat Gúti sa en gång:
– Jag tror inte att Raúl är mänsklig, men jag tror inte att han är en robot heller. Vad jag vet har man aldrig lyckats bygga en robot som fungerat så bra, så länge.
Trogen Real i drygt 15 år
I drygt 15 års tid har nu Raúl Gonzales Blanco spelat för Real Madrid. Bortsett från den där evinnerligt egendomliga formsvackan – den som varade i drygt två år – har han presterat fotboll av allra högsta klass under i stort sett varenda dag av den tiden.
I går fanns det väldigt lite att vinna på Bernabéu, och matchen blev länge därefter. Real Madrid fortsatte att halta fram, Espanyol lade sin egen ambitionsribba lågt.
Ett jubileum att bocka av
Ett mål ramlade in åt vardera hållet, men med 20 minuter kvar kändes det som att allt höll på att puttra ut till ett kryss som inte gynnade någon.
Då löpte sig Raúl loss på djupet, och fick Jarque hängande i armen.
Straff. Bollen i högra hörnet, målvakten i det vänstra.
Inget märkvärdigt i sig. Bara ett avgörande mål i mängden, en avvärjd kris, ett jubileum att bocka av, ett ligamål av numera prick 200 stycken.
Inga blommor, inga ceremonier, inget överdrivet jubel. Bara en av 5 500 dagar på jobbet för en av vår tids allra största.
För er som missat det.
En av de bättre spelarna på Bernabéu i går är född på Kalmar BB.
21-årige Milan Smiljanic – eller ”Lola”, som de kallar honom här i Spanien – har en pappa som gjorde ett par säsonger för Kalmar AIK i mitten av 80-talet.
Han är en spelare av den typen som inte finns i Sverige, en pivote, en defensiv mittfältare som är spelande snarare än spelförstörande.
– Min högsta önskan har alltid varit ett svenskt pass, sa Smiljanic i en intervju med Barometern i höstas.
Sverige hade varit ett rikare fotbollsland ifall han hade fått det.Erik Niva