Oklara vinnare i EU:s supervalår

EU. Ingen lyssnar på Wilders. Le Pen är marginaliserad. Farage är näst intill försvunnen.

Supervalåret i EU tycks hittills ha blivit ett storfiasko för populismen.

Men vem som egentligen har vunnit är svårare att säga.

Gång på gång har "etablissemangets" farhågor kommit på skam under 2017. Geert Wilders och hans islamkritiska Frihetsparti blev inte störst i det nederländska valet och har ingen inverkan på regeringsbildningen. Likaledes EU- och invandringsfientliga Marine Le Pen blev inte president i Frankrike och hennes Nationella fronten fick bara futtiga 8 av 577 mandat i parlamentet.

I Storbritannien föll brexitdrivande UK Independence Party - länge under ledning av EU-parlamentsledamoten Nigel Farage - ihop som ett korthus när landet gick till förtida nyval och i Italiens lokalval häromveckan blev det platt fall även för anti-det-mesta-komikern Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelse.

I rätt riktning?

I stället har optimismen vaknat hos EU-vännerna, inte minst i Bryssel.

– Aldrig förr har jag haft en sådan känsla av att saker går i rätt riktning. Trots alla dystra farhågor håller Europa återigen på att bli en stabil referenspunkt för hela världen, sade EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk när EU:s stats- och regeringschefer höll toppmöte i förra veckan.

Inte minst sätter EU-anhängarna sitt hopp till Frankrikes nye president Emmanuel Macron vars La république en marche (LREM) vuxit blixtsnabbt trots att han inte har försökt skylla allt elände på någon annan.

Skrapar man på lite på ytan syns det dock tydligt hur tunn grund EU-optimismen egentligen står på. Åsiktsskillnaderna är fortsatt enorma mellan medlemsländer och politiska partier när det gäller exempelvis migration, handelspolitik och villkoren på arbetsmarknaden.

Inte minst det sistnämnda framstår som en ödesfråga. Billig arbetskraft från nyare EU-länder i öst har helt förändrat arbetsmarknaden i väst, där allt fler arbetslösa kräver skyddsåtgärder från sina politiker och fackförbund. Vilket i sin tur östländernas politiker inte är särskilt intresserade av.

– Den sociala modellen i många västländer skapades efter andra världskriget och utvecklades i ett läge av så gott som ständig tillväxt. Så är det inte längre. Att tro att vi kan säkra vår framtid utan att bli mer flexibla är en illusion, fastslår till exempel Estlands EU-ambassadör Kaja Tael, vars land från och med fredag tar över som ordförandeland i EU under det kommande halvåret.

Försiktiga steg

En av de största utmaningarna i EU är att många är missnöjda och vill se förändringar, men av helt olika anledningar och på olika sätt. Att hitta lösningar som passar för alla 28 länder - snart 27 - är inte enkelt och blir ofta utdömt som urvattnat.

Å andra sidan tyder valresultaten i år ändå på att européerna föredrar att förändringarna sker försiktigt, snarare än drastiskt à la Donald Trump.

Åtminstone än så länge.

Tallinn, TT:s korrespondent