Jag rymde från DDR:s Pajala
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-08
Tänka sig, mumlade jag, platsen finns på riktigt.
Bilden: Andra världskriget. En allierad officer, spelad av Steve McQueen, flyr från ett tyskt fångläger. Han gör ett stunthopp med motorcykeln, 22–23 meter långt.
Filmbilden dök upp mellan E49 och E51 i höjd med Leipzig i östra Tyskland. En skylt flimrade förbi: Colditz.
Tvärnit! Jag vill se platsen som symboliserar gentlemannasoldaters flyktromantik.
I Colditz – en sömnig stad med 5 000 invånare i Sachsen – leder smala och branta gränder upp till ett slott. Som i en sagobok, med tinnar och torn och väldiga portar. Ett renässansverk från 1500-talet.
1829 blev det mentalsjukhus. 1933, så fort Hitler kommit till makten, blev det koncentrationsläger för antifascister. 1940 fick det sin stjärnroll: fångläger Oflag IVc ”för särdeles rymningsbenägna tillfångatagna officerare”. Dit fördes brittiska officerare och amerikanska, polska och franska, som flytt från andra läger men fångats in.
I princip var Schloss Colditz lika rymningssäkert som Kumlabunkern. Men klientelet var av rätta virket. De smidde planer. De grävde tunnlar. De straffades. Det sattes i isoleringscell.
Fångarna i Colditz samordnade sina planer i en flyktkommitté så att de inte skulle förstöra varandras flyktchanser.
Oemotståndligt material för film. Redan 1950 hade britterna med ”Trähästen” gjort en film om ett tyskt läger, där krigsfångarna grävde en tunnel under ett gymnastikredskap, en bygelhäst. Rymningen satte standarden för filmerna, en blandning av faror och lidande, stiff upper lip, charm och humor. Något år senare kom Billy Wilder med ”Stalag 17”. ”Mästerrymmarna på Colditz” kom 1955 och angav tonen: ”Frågan är inte OM jag ska fly utan HUR.”
Den bästa rymmarfilmen är ”Den stora flykten” från 1963 med Steve McQueen, Richard Attenborough och Charles Bronson. Den bygger på rymningsförsök från just Colditz.
Den förste – och en av de få – som lyckades var den 30-årige franske generallöjtnanten Alain Le Ray. När fångarna togs till en idrottsplats i slot
tets skugga var Le Ray utom synhåll i fem sekunder och kastade sig in i en övergiven stuga.
Vid inräkningen ställde kamraterna till ett bråk som fick vakterna att tappa räkningen.
Le Ray bar hemmagjorda civila kläder under fånguniformen. Han talade tyska hjälpligt. Med självförtroende använde han några Riksmark till att byta till sig cigarretter från vakterna vid järnvägsstationen och köpte en tågbiljett till Nürnberg. Före gränsen väntade han vid en station på att tåget skulle sätta igång och sprang upp på lokets kofångare och satte sig mellan strålkastarna. Fem minuter senare var han i Schweiz.
Jag känner en rymning till. Min egen. Colditz, med sin potentiella charm, är en av få tyska städer utan ett Gaststätte. Jag fann inte ens en Bierstube eller en Kneipe.
Gasen i botten. Jag rymde söderut.