Bodensjön runt – i tre länder

Häng med på en cykeltur – bland kossor, vinodlingar och gökur

Bodensjön ligger som en glittrande badbalja mellan gröna bergssluttningar och snöklädda alptoppar.

Längs stränderna har ett cykelrike brett ut sig.

Här kan du trampa runt och besöka tre länder – på samma dag.

Tyskland, Österrike och Schweiz samsas om en trakt som är nästan onödigt vacker.

Här kan man samma dag äta frukost på en tysk utflyktsbåt, lunch på en alptopp i Schweiz och gå på ett kvällsnöje i Österrike.

Vi har checkat in på hotel Graf Zeppelin och bekantat oss med den lilla tyska universitetsstaden Konstanz. Ett bländande nytt shoppingscentrum, Lago, lockar kunder från grannländerna i regionen. Sea Life, ett gigantiskt akvarium, och gamla stan är andra attraktioner. Men framförallt kommer folk hit för att cykla i den allra cykelvänligaste av cykelstäder.

Det är cyklar på biltak, cyklar på bilsläp, cyklar på tåg, cyklar på buss. Ung som gammal kommer åkandes med cykelkärror på släp. De kommer på tandemcyklar eller racerhojar. Det känns som om vi är mitt i förberedelserna till ett Giro d’Italia eller Tour de France.

– Ta det lugnt. Vilken väg ni än väljer så kommer ni att njuta av färden, försäkrar Peter Eich, vd för det företag som har gjort mest för att utveckla cykelvägarna till att bli en turistmagnet i det här området.

Ralf Seuffert, historiker, författare och cykeluthyrare, har utrustat oss med bekväma cyklar. Dämpad framgaffel, dämpad sadelstolpe, 24 växlar, reparationsväska och en detaljerad karta. En viktig detalj: passen ligger i vår packning, för i de här trakterna händer det att man susar både in och ut ur Schweiz, som ju inte tillhör EU.

– Kör till Stein am Rhein i dag. Ni kommer inte att ångra er, säger Ralf Seuffert.

Vi rullar iväg mot Wiesenstrasse och gränsen till schweiziska Kreuzlingen. En tullare nickar förstrött och låter oss passera utan papperskontroll.

Efter bara några minuters cykling, frisk luft och vänligt vinkande medtrafikanter kommer tankarna flygande.

“Bara mirakel gör att man står ut med vardagslivet”, skrev den schweiziske författaren Max Frisch när han en tid bodde i Tyskland.

Elakt skrivet.

För vad gör folk i Schweiz? Sitter inomhus och räknar pengar och skruvar ihop gökur?

Där Konstanz sjuder av liv visar den schweiziska cykelvägen livlösa byar och tillbommade hus.

Men mina stereotyper till tankar blåser bort av fartvinden – och av alla stora, varma, soliga leenden vi möter när folk äntligen börjar visa sig i Triboltigen. Vidare mot de gamla fiskebyarna Ermatigen och Berligen. Förutom alla kossor på grässlänterna och den magnifika utsikten mot ön Reichenau ser jag skyltar, skyltar och flera skyltar med namnet ”Adler” (örn, på svenska). Hur många pensionat, värdshus, hotell och restaurang Adler finns det egentligen?

Där vi stannar heter serveringen ingenting.

En vanlig villaterrass har blivit till en bar med öl- och kaffeservering intill beteshagen för några bastanta hästar. Iskallt mineralvatten smakar förträffligt efter 20 kilometers cykling. Vidare i full fart. Uppförsbackarna har vi räknat på ena handens tumme – det här är lätt som en plätt.

I Glarisegg följer cykelvägen strandkanten och vi kör rakt in i ett gäng pensionärer från München. De tar en paus på parkbänkarna och sträcker på stela ben och masserar ömma bakar. De är cykelfantaster. De är välutrustade proffs som ”motsols” ska köra varvet runt Bodensjön.

– Det gör vi minst två gånger varje år. Underbart att få vistas i de här trakterna, säger Fritz Zalmann och återgår till att mata några svanar som glupskt slukar brödbitarna som bjuds.

Nu rullar vi genom Mammern och ställer oss upp för att få tryck på pedalerna där bron över floden Rhen börjar. I lätt utförsbacke når vi toppfart och nästan flyger in i Stein am Rhein. Här står turistbussarna tätt, redo att ta sina passagerare ett par kilometer bort till Europas högsta vattenfall. Vi defilerar förbi båtarna vid kaj i hamnen innan vi dundrar in på stadens kullerstenstorg.

Solen står i zenit. Det är stekande hett. Massor av folk. Gott om cyklister som just har anlänt eller som förbereder sig för att trampa vidare på någon av de utmärkta cykellederna som utgår härifrån. Hungern sätter in. Intill det praktfulla rådhuset slår vi oss ned och betraktar husfasaderna på borgarhusen från 1600-talet. Färsk vit sparris med hollandaisesås och grillat kycklingbröst har aldrig smakat bättre. Men vi befinner oss i Schweiz och där kostar kalasen. Motsvarande 550 kronor för två, inkluderat mineralvatten och kaffe. Och kan ni tänka – restaurangen heter? Adler.

En tur i stadens omgivningar, upp till borgen Hohenklingen och den den strålande utsikten därifrån, sitter bättre än en efterrätt. Nu tar vi ett snabbt beslut. En av båtarna ur ”Vita flottan” ska lägga ut på sin färd till Konstanz och vi rullar ombord med cyklarna. Från akterdäck vinkar vi åt seglare, vindsurfare och kanotister som kajkar omkring nära vår kurs där m/s Svanen angör oräkneliga bryggor innan vi är ”hemma”.

Jag hade gått till sängs som en Lance Armstrong (legendariskt cykelproffs) – men på struttande steg till morgonduschen upptäcker jag att någon har stel­opererat mina knän. En tandemcykel i dag kanske, för att liksom spara krafter?Nej, den gubben går inte. Bara att svinga sig upp i sadeln för att upptäcka den norra stranden av Bodensjön. Sedan ska vi trampa in i Österrike.

Vi lämnar Konstanz, staden som är stolt över traditioner som sin vinterkarneval och sina små vinstugor, Steh­weinstüble, och kurtisanen Imperia. Den nio meter höga statyn skapades 1993 och står i hamninloppet. Imperia lär ha varit en ”finare” prostituerad som umgicks med det katolska prästerskapet under ett kyrkomöte som skulle avhandla splittringen inom kyrkan på 1400-talet. Vi vinkar avmätt till damen Imperia när fartyget lägger ut.

Dagens cykelutflykt börjar nämligen med en båttur. Det tar 15 minuter från Konstanz till Meersburg. Båtarna går sju gånger i timmen och tar bilar, motorcyklar och cyklar plus en massa människor. I Meersburg hinner vi betrakta det rosa barockslottet och få en skymt av fästningen innan vi rullar ut på cykelvägen. Det är aningen knixigare nu och några småbackar får oss att ta i – men det är inte svårt att njuta av utsikten över vattnet eller sluttningarna där vinrankorna står i oändligt långa rader.

Vi har trampat drygt 17 kilometer när vi når Friedrichshafen. Där byggde greve Ferdinand von Zeppelin sitt första luftskepp 1908, och det är där som de moderna luftskeppen också byggs.

Vi siktar mot Lindau, 24 kilometer bort. Den lilla staden ligger på en halvö i Bodensjön och lockar med sin pittoreska gamla stad och ett tämligen nytt klockspel som är tjatigare än ett gökur som har hakat upp sig. Den här platsen har vi läst så mycket gott om, men när vi väl är framme känns upplevelsen som ett oengagerat ”Jaha”.

Efter Lindau säger vi adjö till Tyskland och passerar gränsen in i Österrike utan att behöva stanna. Vi rullar in i Bregenz. Trots sin litenhet (28?000 invånare) är det här ett gigantiskt kulturcentrum med en flytande operascen, otaliga gallerier, flera museer och en utsiktspunkt som är svårslagen: alptoppen Pfänder på 1?064 meters höjd. Man får ta med sig cyklarna i linbanan upp. Vi åker upp bara för att skymta vägarna där vi har åkt. Linbanan ner igen.

Här sätter vi punkt för alla upplevelser på cykel när vi upptäcker att en eftermiddagsavgång med båt passar perfekt. Från akterdäck spanar vi ut över spegelblankt vatten på färden från Bregenz tillbaka till Konstanz.

Kring Bodensjön letar sig cykelvägarna fram till olika platser där man kan tillfredsställa alla intressen. Du väljer själv hur långa etapper du vill göra och kan åka både buss och båt mellan otaliga destinationer. Om du följer strandkanten i ett helt cykelvarv har du trampat cirka 27 mil. Vägarna är asfalterade och välskyltade. Du har nära till all upptänklig service och reparationer.

Och jobbigt är det?

Nja, den värsta uppförsbacken var nog när vi råkade köra över en snigel.

Sture Olsson