Högstadiet var en enda lång gäspning

Malin Wollin

Malin Wollin tycker vi ska låta tonåringarna sova ut

För exakt en vecka sedan fyllde jag trettio. Det var jobbigt på det där västerländska sättet. Åh vad jobbigt att jag inte dör av svält, krig eller hiv, åh vad jobbigt att bo i ett land där jag får leva och bli äldre i ett kedjehus med renoverad tvättstuga.

Men så är det, vi gillar inte att bli äldre. Vi kommer närmare döden hur vi än gör och det är inte trevligt.

Men en sak är säker; jag fyller hellre 30, 40 eller 60 än att vara tonåring igen.

Så här minns jag tonåren;

Frigörelse från föräldrar. Ska jag hata dem eller älska dem? Hatar för säkerhets skull. Men jag räknar kallt med att de alltid ställer upp och älskar mig hur vidrigt jag än beter mig.

Kroppshat. Varför blev jag fulast i hela Sverige? Varför växte min näsa och mina fötter färdigt först? När ska till exempel brösten hinna ifatt?

Utöver detta så hade jag mensstress, aknestress, kompisstress, pojkvänsstress, hångelstress och skolstress.

Och jag var alltid trött. Jag tror inte att jag är tröttare nu som arbetande småbarnsmamma med två vilddjur och nattammande bebis.

Jag minns högstadietiden som en enda lång gäspning över en bänk som någon hackat i med sin skåpsnyckel.

Snygg skulle man vara också. Så jag ställde klockan på 05:30 eftersom jag hade 2,5 mil till skolan och åkte kommunalt. Men min hjärna hängde inte med och därför vaknade alltid pappa dödgrävare först av alarmet och kom klampande genom huset och la väckarklockan på mitt öra för att sedan dramatiskt återvända till sin plats bredvid mamma, dra täcket över huvudet och mumla något om jejvla ungar.

Tonåringar behöver sova. De växer. De har det jobbigt.

Släpp tonåringen lös och låt henne växa ifred.