”Jag väljer att vara en tjatkäring”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-18
Malin Wollin tjatar sig hellre medvetslös än att lova presenter om man plockar upp sin egen jacka
Följande dialog utspelade sig festligt nog i en trappa på ett kalas för ett par dagar sedan.
Pappan till en son vill försäkra sig om att den femårige sonen, på väg upp till övervåningen, ska städa efter sig. Sonen stannar halvvägs i trappan för att höra vad pappa säger.
Han lägger sig på knä och tittar genom trappsteg nummer sju och åtta, nerifrån räknat.
”Ska du plocka upp spelen nu?”
”Va?”
”Ska du plocka upp spelen nu?”
”Va?”
”Ska-du-plocka-upp-spelen-nu?”
”Ja!”
”Bra”
”Vilka spel?”
Kvar vid vuxenbordet satt vi och kluckade. Det hela var ju så himla lustigt.
Så roliga de kan vara när de inte gör det de ska.
När man är på kalas.
Lite mindre roligt när klockan är 17:30 och maten aldrig blir klar och alla slåss och någon har ont i magen och var är durkslaget och STÄDA UPP PÄRLORNA, NU.
”Vilka pärlor?”
Nej, inte lika skoj. Alls.
”Dammsuga inte upp pärlorna som fyraåringen vägrar plocka upp” Okej.
Men vad händer när man har dammsugit upp alla Migo-magneterna?
Efter en vecka kommer det bara finnas en tom trappa kvar och jag kan inte hålla reda på belöningar som ingen förtjänar i huvudet.
Belöningssystem som förändrar familjelivet, som revolutionerar hemmet, som frälser oss från tjat och gnäll och gör det annars jävlar, amen.
Men jag vägrar. Jag lovar inte gåvor och belöningar för att någon ska göra något som inte är för mycket begärt.
Om jag så ska tjata mig medvetslös så väljer jag att vara en tjatkäring framför en curlande käring som lovar presenter om man plockar upp sin egen jacka från golvet.
Nej, inte för mig. Tack och hej.
Aftonbladets