Cp-skadad – och akutläkare

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-28

Victoria trotsade alla fördomar: "Rektorn tyckte att jag aldrig borde ha accepterats på utbildningen"

– God dag. Jag heter Victoria Webster och har ett medfött handikapp. Jag hoppas att det inte stör.

Hon har brottats mot fördomar hela sitt liv, men ändå alltid blivit en vinnare.

Victoria är CP-skadad – och Sveriges första läkare som är specialist på akutsjukvård.

Sommaridyllen är komplett.

Luften är ljummen, det är rent på himmelen och varenda kotte ser ut att trivas till tusen när segelbåtarna lägger ut från bryggan på Assö och styr ut mot Bagghusfjärden väster om Väddö.

Under ledarnas vakande ögon tränar ungdomarna väjningsregler. Alla ska veta hur man beter sig på sjön. Säkerheten kommer alltid i första hand. Det är därför Victoria är här.

Står alltid redo

– Jag har adrenalin, cortison och antihistamin om det skulle behövas, säger hon och klappar på midjebältets lilla väska.

Seglarna är på läger för ungdomar med astma och allergier. Skulle någon få i sig något olämpligt – och få en reaktion – är Victoria redo. Men hon tar också hand om omplåstring, magont och huvudvärk och ser till att ungdomarna får i sig tillräckligt med vätska.

Hon har varit lägrets läkare åtta somrar på raken. Hon återvänder år efter år på semestern från sitt vanliga jobb som akutläkare på Södersjukhuset i Stockholm.

– Det är så fantastiskt skönt och underbart här ute. Första gången var jag här bara en vecka, men när jag skulle åka hem kändes det riktigt jobbigt.

Hon ler med hela ansiktet.

Victorias ansikte avslöjar förutom glädjen också hennes handikapp – hon föddes med en CP-skada. Ytligt sett är det bara ansiktsrörelserna och det lite långsamma talet som vittnar om det, men hon säger att balansen också är påverkad och att hon har lite sämre finmotorik.

– Men jag har aldrig känt mig begränsad. Jag skulle inte ge mig in på ögonkirurgi, eller kirurgi över huvud taget, men det spelar ingen roll eftersom jag har hittat mitt område och det är akutmedicin.

Vi lämnar bryggan och går upp mot Assögårdens matsal. Victoria berättar att hon till vardags bara jobbar med vuxna patienter, barnen får söka sig till barnakuten.

Kom in på läkarlinjen

– Jag kommer inte ihåg när jag bestämde mig för att bli läkare, men min mamma har sagt att jag alltid har pratat om det. Det är ett spännande och väldigt varierande arbete och jag tycker om att jobba med människor.

Hennes handikapp har aldrig stått i vägen för hennes drömmar. Hon har aldrig tillåtit det, men däremot har omgivningen gjort flera försök.

Victoria föddes och växte upp i Helsingfors på andra sidan Östersjön, men när hon skulle söka till läkarlinjen kom hon inte in på sitt hemmauniversitet. I Stockholm, på Karolinska, lyckades hon få plats.

Hon kom till Sverige dagen före uppropet.

Tre dagar senare såg hon fördomarnas fula tryne.

En lärare, eller om det nu var en rektor, tackade henne för att hon hade kommit in på utbildningen. Detta eftersom hon genom sin närvaro bevisade att det var fel på intagningsreglerna. En sådan som hon borde inte ha accepterats. Och det vore barmhärtigare av henne att hoppa av utbildningen för att bereda plats åt någon annan.

– Det är svårt att säga hur det kändes. Jag var ganska van, fördomar var inget nytt för mig, säger Victoria och berättar om när hennes mamma sökte en dagisplats åt henne när hon av två år.

Blev ständigt ifrågasatt

– Jag fick plats på ett dagis, men när de fick reda på att jag var CP-skadad ändrade de sig och sa att det inte skulle fungera att ha mig där. Min mamma övertalade dem att låta mig komma dit på prov i två veckor och om det inte gick bra skulle hon söka plats någon annanstans.

Det gick bra. Victoria stannade på dagiset tills hon var sju år och började skolan.

Efter hand gick det också bättre på läkarlinjen i Stockholm, men de första tre åren var det varje termin någon kursare eller lärare som ifrågasatte henne. De undrade om det verkligen var genomtänkt att hon lade ner så mycket tid på en utbildning när hon ändå aldrig skulle få jobba som läkare. Ingen skulle anställa henne, spådde de.

Ändå.

– Jag har aldrig tvivlat på mig själv, säger Victoria med eftertryck.

Med samma envishet som hon använde för att lära sig åka skridskor – trots att hon ideligen tappade balansen och trillade – fortsatte hon utbildningen.

Och efter fem och ett halvt år var hon färdig.

Förverkligade sin dröm

Tvivlarna hade fått svar på tal – hon hade förverkligat sin dröm eller åtminstone kommit en bra bit på vägen dit.

Först vill Victoria inte gå med på att hon har något att vara stolt över.

– Jag är jag, vad är det att vara stolt över?

– Men det är klart att jag är stolt över att vara akutläkare, det är mitt drömjobb. Men det har inget med mitt handikapp att göra. Jag är läkare med mitt handikapp, inte trots eller på grund av det.

Vägen från examen till där hon är i dag – specialist inom internmedicin och Sveriges första läkare att få ut specialistbevis i akutsjukvård – gick via sjukhuset i Mariehamn på Åland, ett par år i engelska Plymouth och senare specialistutbildning i Stockholm.

Hon kom alltså tillbaka till Stockholm och Sverige trots att hon en gång bestämt sig för att aldrig jobba i Sverige.

– Man ska aldrig säga aldrig, säger hon och skrattar.

– Jag tog det beslutet för att jag ständigt blev ifrågasatt som kandidat. Jag ville inte ha det så hela mitt yrkesliv.

Hon lockades dock tillbaka från England när Södersjukhuset efterlyste en läkare till ett nytt projekt inom akutsjukvården.

Ifrågasättandet har ändå inte helt försvunnit. Det har hänt att patienter blivit rädda eller att de inte har velat att hon ska ta hand om dem. Någon har till och med undrat om hon varit berusad.

Men Victoria har hittat ett botemedel som nästan är 100-procentigt.

– Jag säger alltid till mina patienter att jag har ett medfött handikapp och att jag hoppas att det inte stör. Då får de en förståelse, de förstår att jag är medveten om det, att jag har haft det sedan födseln och att jag är anställd med mitt handikapp, inte trots mitt handikapp.

Hon tror också att det hjälper till att patienterna träffar henne i en för henne naturlig miljö. De ser att hon är klädd som en läkare, de ser att sköterskorna runt omkring Victoria respekterar henne och att alla beter sig naturligt.

Genom åren har flera kolleger frågat henne om det inte är dags att sluta med inledningsfrasen. Hon är ju trots allt läkare. Men Victoria håller fast vid sitt botemedel.

– Det blir mer problem om jag inte berättar det och så slipper jag en massa tissel och tassel.

Finns ingen bitterhet

Även här på seglarlägret berättar hon för alla deltagare hur det ligger till när hon presenterar sig.

Vi lämnar matsalen och går tillbaka ner till bryggan. Vi hoppar på en följebåt och åker ut på fjärden för att se hur ungdomarna sköter sig. Victoria vinkar till ett par killar. De ropar glatt tillbaka att allt går bra.

Trots allt Victoria har tvingats gå igenom går det inte att ana någon bitterhet hos henne.

– Vem skulle lida om jag var bitter? Jo, jag.

– Det gäller att försöka hitta det goda i allting i stället.