Tv är inte underhållning, tv är livräddning

Malin Wollin

Malin Wollin älskar tv:n – men är ändå skeptisk

Min bebis älskar TV. Det flimrar, det låter blippigt och det är ljust. Han är fyra månader och fryser i en rörelse så fort han passerar storasyrrornas Bolibompa. Bebisar älskar allt tingeltangel som glimmar och tv:n erbjuder just detta. Vigselringar, halsband med berlocker och teletubbies, allt är samma ögongodis.

Men hur mycket tv:n än glittrar så finns det något som min älskling älskar mer. Mig.

När jag vaknar på morgonen med svullna ögonhålor, dålig andedräkt och tuttarna överallt så tittar han på mig som vore jag det vackraste på jorden.

Detta ska jag njuta av så länge jag kan.

De andra två har jag för länge sedan förlorat till den fyrkantige djävulen. ”MAMMA FLYTTA PÅ DIG VI TITTAR PÅ POMOS PIANO”.

Jag är skeptisk till tv. Jag älskar tv, men jag är skeptisk. Som mycket annat har jag min inställning till tv från min bistre far. Om det inte regnade eld skulle man ut och hugga ved, borra en isvak eller angöra en brygga.

Nu är jag själv mamma och sparkar barnen i ändlykten så att de kommer ut i trädgården. Titta på tv gör man när det är Bolibompa, när man är sjuk, när mamma och pappa vill sova eller när det är kalas. Tv är inte underhållning, tv är livräddning. Den är inte onyttig i sig, det tror jag inte, det är allt det där man inte gör när man tittar på tv. Det är det som är onyttigt.

Jaja, detta vet alla.

Men om jag bara får lämna ett litet tips så här avslutningsvis:

Lämna Barnkanalen på. Skit i Disney, Nickelodeon och TV4. På Barnkanalen finns ingen skit. Inga stirriga Japanserier om mangaanorektiker med kokainblick.

Tack SVT för Barnkanalen. Och trots att du konkurrerat ut mig; Pomo, I love you.