Hoppas det blir komplikationer

Vecka 11: 5-6 cm, cirka 18 gram

Min barnmorska heter Evy och känns kompetent.

Hon pratar om barn som en framtida realitet och ser road ut när jag påstår att jag tvivlar på att jag är med barn. Annars är det mest Olle som pratar och frågar. Det vore nog bättre om det var han som var gravid. Jag tror att det skulle passa honom bättre än mig.

Själv kände jag mig som en stor klyscha på första besöket hos barnmorskan. Svartklädd feminist, krönikör på kvällstidning, förlossningsrädd. Jag kunde lika gärna kalla mig Linda Skugge på en gång. Jag kände att det blev så löjligt att jag inte ens kunde klämma ur mig hur skönt det vore med kejsarsnitt, utan nöjde mig snabbt med terapi för förlossningsrädda. Terapin sker på Indigogruppen eller Auroragruppen. Jag börjar tröttna fett på alla konstiga namn och alla söta omskrivningar runt graviditet och förlossning. Jag dör hellre än står ut med konversationen:

- Ska vi ses och fika?

- Nej, jag kan inte, jag ska på Auroraterapi.

Egentligen tror jag fortfarande inte på att jag verkligen ska föda barnet. Jag räknar kallt med att det blir komplikationer så att det blir kejsarsnitt till slut ändå. Det tillstöter alltid komplikationer när jag är inblandad. Jag är van att ha de ovanligaste infektionerna, största polyperna och konstigaste visdomständerna.

När det blir så kommer jag att vara otroligt lättad. Jag kommer att få ett datum för att genomföra snittet och då får jag troligtvis göra det hemma i Stockholm och inte skickas till Bollnäs eller någon annan ort långt hemifrån. Ingen tycker att man är konstig om det blir kejsarsnitt på läkares inrådan och jag slipper att genomföra vanlig vaginalförlossning och drabbas av psykos.

Det här är sånt man

inte får säga. Man får inte önska sig komplikationer. Men skräck har inga gränser.

Terri Eriksson (lena.widman@aftonbladet.se)