Hon är dotter till en våldtäktsman
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-30
Luola, 22, fick barn efter fem veckor i helvetet
EN STAD I MELLANSVERIGE. För bara fyra veckor sedan födde Luola sin dotter.
Hon borde stråla av moderskärlek – inte skaka av gråt.
Inte lätt när barnet är resultatet av ständiga våldtäkter.
Luola, 22, sitter med en pappersnäsduk i handen som hon gång på gång för upp till sina rödgråtna ögon. Såren är för djupa. För färska. Att hon nu befinner sig i säkerhet i Sverige hjälper inte.
Den unga eritreanska kvinnan hade aldrig reflekterat över att hon bodde i en konflikthärd. Visserligen hade hon hört berättelser om hur kvinnor som gjorde sin militärtjänstgöring blev trakasserade och våldtagna men aldrig sett sig själv som ett tänkbart offer. När två poliser knackar på hennes dörr och påstår att hennes man sålt illegala id-handlingar förstår hon inte vad de pratar om. Ännu mindre kan hon producera de papper polisen begär.
Inlåst i källarcell
Nästa gång kommer poliserna i gryningen så att ingen ska se dem.
När hon fortfarande inte har papprena sliter de av Luola kläderna. Hon försöker göra motstånd men en av poliserna håller fast hennes armar medan den andre våldtar henne.
Mellan gråtattackerna visar Luola med händerna hur de gjorde.
När den förste var klar bytte de plats. Sedan rättade de till polisuniformerna och gick.
Tredje gången greps Luola.
I fem veckor hölls hon inlåst i en minimal källarcell i ett fängelse.
Luola talar så tyst att tolken måste be henne att höja rösten. Medan hon berättar gungar hon frånvarande dottern i knäet, fram och tillbaka. Barnets vita overall blir fuktig av mammas tårar.
– Förhållandena i fängelset var vidriga. Vakterna misshandlade mig med batong. De band mina händer och hängde upp mig så jag inte skulle kunna göra motstånd när de våldtog mig. De kunde komma när som helst. På dagen eller på natten. Jag visste aldrig när. En tittade på medan den andre våldtog mig. Helvetet pågick i fem veckor.
För sent för abort
Hon snyter sig i näsduken och plockar fram en ny.
Familjen lyckades muta henne fri och organisera en flykt.
När Luola förstod att hon var gravid var det för sent att göra abort.
När jag frågar hur hon kände inför att föda ett barn som hon visste var resultatet av en våldtäkt brister det för Luola. Tårarna förvandlas till hejdlös gråt. Hela hennes kropp skakar. Babyn tappar sin napp.
’Hade inget val’
Psykolog Kristina Sääf lägger tröstande armen om Luola. Hon arbetar på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade och har behandlat Luola ända sedan hon kom till Sverige.
– Hon har en lång resa framför sig för att ”glömma” det hon varit med om, säger Krisitna Sääf. Först efter några minuter orkar Luola svara.
– Jag ville inte föda barnet men hade inget val. Hon lägger den lilla på mage. Hon vet inte om hon kommer att kunna älska barnet men hon tänker försöka.
– Det som har hänt har hänt. Nu måste jag ta hand om henne.
Ett år har gått sedan de första våldtäkterna men Luola återupp-lever varje natt det hemska om och om igen.
– Jag läser bibeln varje dag och ber till Gud att jag en dag ska kunna glömma.
När vi går ammar Luola dottern.
Fotnot: Namnet är fingerat. Luola är livrädd för repressalier mot henne eller hennes familj.