"Moa ska överleva"

Kristina Edblom

Kampen mot cancern började med en knuff på dagis

HANASKOG. Moa Henriksson, 5, vet att cancer är en dödlig sjukdom.

Två av hennes vänner har gått bort under det år hon levt med tumören i nacken.

Men Moa är fast besluten att överleva.

–?Jag ska bli sjuksköterska, säger hon.

I slutet av juni förra året skrev Aftonbladet om Matilda Färemo, 8, som efter fem års kamp mot cancern somnat in för gott.

Matilda var Moa Henrikssons kompis från avdelning 62 på barn- och ungdomssjukhuset i Lund. När Matilda dog hade familjen Henriksson från Hanaskog norr om Kristianstad levt tre månader av sitt nya liv.

Det liv som började den 21 mars med att läkarna berättade att Moa hade en tre centimeter lång tumör mellan första och tredje nackkotan.

Moas mamma Jenny skrek rakt ut med dottern i famnen när läkaren uttalade orden. Pappa Johan ställde lastbilen och skyndade sig till sjukhuset.

Sedan dess har ingen av dem jobbat. Under långa perioder har de knappt satt sin fot hemma i villan. Husvagnen har de tvingats sälja.

Opererats fem gånger

I dag är Moa inne på sin sista omgång med cellgifter. Hon har opererats fem gånger och behandlats med både cellgifter och strålning – samtidigt.

Hennes lilla kropp är starkare än någon kunde ana.

–?Jag kommer först, säger Moa.

Hon springer med snabba steg och rak nacke. Den får inte utsättas för hastiga rörelser, inga hopp eller ryck. Ändå springer Moa överallt, medan Jenny och Johan oroligt ser på.

–?Vi vågar inte ens tänka på vad som kan hända om hon ramlar och skadar nacken.

På hennes kala huvud börjar de mjuka hårstråna att leta sig fram. De klara gröna ögonen ramas in av långa mörka ögonfransar. Ögonbrynen rör sig när hon grimaserar.

En knuff på dagis

När föräldrarna berättar om hennes sjukdom lyssnar Moa och nickar instämmande. Hon kan fler sjukhustermer än de flesta vuxna.

På tisdag fyller Moa sex år.

–?Hon är inte som andra barn. Hon har blivit väldigt vuxen under det här året, säger Jenny.

Det började med en knuff på dagis i december 2006. I veckor gick Moa runt med stel nacke och ingen förstod vad som var fel. Senare har det visat sig att det var riktig tur att Moa tog emot den där smällen.

–?Annars hade vi kanske inte upptäckt tumören i tid, säger Johan.

I maj förra året opererades Moa i nacken, men tumören försvann inte för det. I stället spred den sig till lungorna. Det var först efter fem månader och experthjälp från Tyskland, Schweiz och USA som Moa fick sin diagnos.

Hon är ett av två svenska barn med Atypisk teratoid tumör. I världen finns sammanlagt omkring 100 med samma diagnos.

–?Vi förstod att chanserna inte var goda, viskar Jenny så att inte Moa eller storebror Oliver ska höra.

Leker och skrattar

I höstas vågade läkarna inte lova att Moa skulle klara sig fram till jul. ”Vi får vara glada om hon kommer igenom halva protokollet”, sa de.

Alldeles innan jul dog ännu en av Moas vänner. Felicia blev fyra år och frågorna hopade sig inom Moa:

–?Kommer jag också dö, frågade hon föräldrarna.

Men nu är Moa mer än halvvägs genom protokollet. Och hon är inne på sin sista 22-veckorsperiod med cellgifter. Familjen Henriksson pustar ut en aning och ser fram emot Moas födelsedag och resan till Disneyland utanför Paris några dagar senare.

Hon leker och skrattar, retas med storebror Oliver.

I slutet av juni får de också beskedet från nästa röntgen. Förhoppningsvis har den minskat så pass mycket i storlek att planerna på operation kan ta form.

–?Hon ska överleva, så är det bara, säger föräldrarna.

–?Eller hur Moa?

–?Mm, säger Moa och springer iväg.

I dag är en bra dag.