När barnen somnat kan jag släppa min eviga vattenskräck
Jag har vattenskräck. Nu har jag sagt det. Nu har jag kommit en liten bit på min väg mot tillfrisknande. Kanske.
Jag älskar att simma. Kan simma långt och länge och på djupt vatten.
Jag deltar i Kalmar kanalsim varje år med Gud vet vad på botten, sjögräs runt hals och mellan fingrarna.
Vågor som blir kallsupar och strömt vatten under broar med spindlar feta som gödgrisar i taket. Det är inte det vattnet jag är rädd för.
Det är barnvattnet. Vattnet i badkaret, vattnet vid den långgrunda stranden, vattnet runt båten i Kalmarsund, vattnet vid pappas brygga när tjejerna hoppar från båttaket.
När barnen sover kan jag slappna av, för hur rädd jag än är så kan ingen drunkna i sömnen. Ändå kan jag vakna av ett ljud klockan tre och få för mig att någon har gått i sömnen, låst upp ytterdörren och nattvandrat ner till vattnet.
Barn drunknar tyst. Så är det tydligen. Barn som drunknar ligger inte vid vattenytan med viftande armar och skriker på mamma, de bara försvinner och sedan är det död och sorg och ångest och livet är slut för alla inblandade.
Det finns aldrig några oklarheter kring vem som har barnansvar hos oss. Varje sekund på dygnet är räknat för. ”Jag går in och sätter på potatis, har du honom nu?”
Och ändå. Tänk om han inte hörde att jag lämnade över tvååringen? Tänk om han svimmade och så trillar min älskade unge nerför stigen till vattnet.
Så här kan man ju inte ha det. Vi har ett fantastiskt sommarhus vid havet och så går mamman runt och tänker på döden alla sina vakna timmar och ibland även en betydande del av natten.
Sommarlov ska vara avkoppling och återhämtning, i stället blir jag en surikat på vaktskift.
På Facebook råder just nu inflation i delning av artiklar av typen ”Att dyka efter ett barn” eller ”Sekundär drunkning - detta bör alla föräldrar veta”.
Så nu ska man dessutom fundera över om barnet har drunknat i smyg. Att en treåring hamnar under ytan i ett par sekunder, fångas upp och sedan dör på sitt rum ett par timmar senare.
För detta måste ju vara så himla vanligt. Satan och perkele Facebook.
På en badplats träffar jag en vän som har tre barn i samma åldrar som mina tre yngsta.
Två av barnen badar, treåringen placerar hon i deras båt som ligger förankrad i det grunda vattnet.
Sedan ställer hon sig med ryggen mot båten och pratar med mig som om vi stod vid kaffemaskinen på ett kontor. Ibland ropar sonen något och då vänder hon sig om och svarar.
Ingenting händer, varför skulle det göra det?
”Jag är så rädd att mina barn ska drunkna” säger jag och tvingar henne in i hobbypsykologins förlovade land.
”Äh, de blir stora så fort” säger hon bara.
Jag vill vara hon.
Veckans inte fullt så cool:
Jag smorde in mig duktigt på axlar och skulderblad med SPF 50. Men jag bad inte om hjälp, jag fick bara skydd så långt jag nådde. Nu ser det ut som om jag står och grovhånglar med mig själv i ett hörn.
Veckans cool:
Tydligen ska man oroa sig över utvecklingen i Grekland. Man ska lägga huvudet i händerna och låta ”ojoj hur ska det gå, tänk om det sprider sig?” Utvecklingen i Grekland är givetvis spännande rent politiskt, men ingenting har någonsin skrämt mig mindre.