Är jag med barn? Det tror jag först när jag ser det

Vecka 6: 3-5 millimeter

Sakta börjar vi förstå. Vi surfar runt på Internet för att få veta allt om vilken vecka vi är i, när barnet beräknas komma, och hur stort det är. Embryot är 3-5 millimeter. Det är ju löjligt litet!

Vad ska man göra när man får veta att man är med barn? Ska man åka upp till närmsta mödravårdscentral på direkten? Vad får jag äta? Vi har ingen aning. Ännu värre är insikten om antalet fester jag gått på och hinkat sprit de senaste veckorna. Kan det överhuvudtaget bli ett barn efter det? Jag ser framför mig ett minimalt embryo som svävar omkring i en livmoder full av sprit. Konserverat foster.

Jag ringer till MVC, där en barnmorska lugnar mig en smula. Jag är inte den första som ringer dit undrar om hon har supit ihjäl sitt barn. Det viktigaste, påstår barnmorskan, är att jag tar det lugnt med spriten från och med nu när alla organ ska bildas. Och vi ska inte komma på inskrivning förrän tidigast i vecka 10. Vad ska jag göra till dess? Lyssna till din kropp och ta det lugnt, blir svaret. Det var fel råd till fel person. Jag lyssnar och lyssnar, men hör ingenting. Jag och min kropp har aldrig varit tjenis med varandra.

Är det verkligen ett barn därinne? Jag tvivlar. Det enda säkra tecknet är ett positivt gravtest. Men dom kan väl visa fel? Och om det nu var så att jag var gravid förra veckan, vad är det som säger att jag är det idag? Jag kan ha fått missfall utan att märka det. Barnet kan ha dött av spritångorna eller fått för sig att det inte vill bo hos mig. Jag klandrar det inte. Inte ens jag orkar med mig själv alla dagar. Särskilt inte nu.