Underbart att vakna själv – en dag om året
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-14
Att vakna upp till ljudet av en tyst lägenhet där det enda som ligger och skräpar på golvet är en färsk DN söndag med 87 tjocka bilagor (som bara en singel har tid att läsa) är bara underbart om man 364 dagar av 365 vaknar upp till ljudet av barn som hoppar på den du älskar som ligger intill.
Utan mina barn skulle jag inte kunna uppskatta ensamheten och tystheten, och nu är det så dags i ett 80 decibels kedjehus med gap och ståhej dygnet runt.
Visst kan jag förbjudet fantisera om äventyrligt singelliv med drinkar, bruncher och långa bad i karet utan någon som sliter i handtaget från sextiotalet tills det lossnar.
Som den amerikanske komikern Jim Gaffigan säger; ”When you’re single, all you see are couples and then when you’re a part of a couple all you see are hookers”
Det är ju sådär, när vi känner oss en smula instängda, tråkiga och att vi blev som våra föräldrar, då är det lätt att snegla mot lite mindre bra alternativ och tänka att det där kanske inte är så dumt ändå.
Jag kan drömma våta drömmar om en singeletta i ett sekelskifteshus med tre meter i tak, kakelugnar, loungesoffor, vitt golv och löjligt lågt soffbord med tunga böcker på som ingen någonsin läser.
Ett liv där jag kommer och går som jag behagar, där ingen frågar när jag kommer hem och vad vi ska äta till middag. Jag är bara jag och jag gör vad jag vill. Problemet är bara att jag är så skadad av att alltid ha barn och väsen omkring mig att jag inte skulle veta vad jag skulle ta mig för.
Fika med väninnor? Alla har ju barn.
Jag tycker inte synd om Kicki Biärsjö, inte ett dugg. Men jag tycker det är sorgligt att hennes så kallade vänner kände sig tvungna att gnugga hennes näsa i det faktum att hon inte hade en man. Vilket sjukt beteende. Däremot är det mänskligt att bakom singelns rygg tycka synd om någon som varit ensam väldigt länge, eftersom de allra flesta inte är glada självbos som Kicki. De flesta vill kära ner sig, bete sig som ett kärt fån och reda sig ett bo med sin ögonsten.
I tisdags firade Joachim och jag åtta år vilket är en piss i havet som diamantbröllopsfirare skrattar åt. Men i moderna år räknat har vi varit tillsammans halva livet. Nu för tiden omvandlar vi relationsår till hundår för att få fram rätt siffra. Hundår eller kändisår, det är samma system.
Hellre tio hundår med Joachim än ett med DN.