Ny bebis, allsvenskt guld – och en utebliven vinst
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-30
Malin Wollin hade på det hela taget ett mycket bra 2008
2008 var ett väldigt bra år. Ett år då jag fyllde trettio, en hiskeligt vidrig siffra. Året då jag fick mitt tredje barn. Jag går fortfarande runt och säger trebarnsmamma för mig själv. Jag har fler barn än händer. Skrämmande och fullkomligt fantastiskt.
Jag blev också allsvensk guldfru och Joachim fick anbud från Grekland.
2008 var ett skottår men inte friade jag för det. Jag vill bli friad till som det anstår en gammeldags tjej med skrynkliga bröst. Jag har bestämt mig för att detta inte är för mycket begärt alls.
2008 var året då jag drog följande lärdomar:
1. Det gör ont att föda barn. Detta visste jag redan. År 2002 gjorde det förbaskat ont och 2004 minst lika ont. 2008 var inget undantag. Jag trodde i min urbota enfald att tredje barnet bara låter skvalp i slidkanalen och så är man färdig, lycklig och förlöst. Bebis nummer tre kom på en enda krystvärk men den enda krystvärken gör lika ont som elva, i komprimerad form. En enda krystvärk förklädd till en bomb à la Krigistan ultra de luxe med nyårsraketer uppå. Aj som satan och lite till men jag vill tacka livet som har gett mig så mycket. Tre välskapta barn. Jag kan förstå att folk blir religiösa för mindre men jag väljer att tacka livet. Och mamma som födde mig så att jag kunde föda andra.
2. Det är roligt med guld. Min kille och hans vältränade kamrater vann föreningens första allsvenska guld. Det tog nästan hundra år.
Jag trodde inte att jag hade det i mig att bli så glad över en fotbollshändelse.
När domaren blåste i sin lilla visselpipa klockan 16:57 söndagen den 9 november kom tårarna. Tårarna vällde fram samtidigt som publiken stormade Örjans vall, halkade i geggan, skrek och kramade varandra. Det såg ut som en miljard spermier som försöker nå ägget i livmodern och i himlen sjöng tusen änglar HALLELUJA.
Min fina kille är historisk. Han är evig. Matcher kommer och går. Guld består.
3. Det är tråkigt att inte vinna.
Jag blev nominerad till Årets krönikör.
Att vara nominerad till ett pris på en gala och sedan inte vinna priset är som att få en kanonkula i magen. Eller en yxa. Något ont och fysiskt dödande. Jag vinner aldrig något på talang. Jag har vunnit oräkneliga radiotävlingar, TV-tävlingar och utlottningar. Men jag har aldrig vunnit något för att jag var bäst.
När jag satt där tillsammans med min Ameliaredaktion och någon ropade upp ett namn som inte var mitt kunde han lika gärna ha skrikit; DEN SOM INTE VANN DET HÄR PRISET ÄR MALIN WOLLIN, HON VAR HELT ENKELT INTE TILLRÄCKLIGT BRA. MEN DET KANSKE FINNS NÅGON RADIOTÄVLING HON KAN RINGA IN TILL OCH VINNA ABSOLUTE MUSIC 72.