Tillbaka hos familjen – efter 19 år

Johan Gunnarsson

Wioletta, 21: "Jag är glad att jag blev bortadopterad"

Wioletta har levt med ett ärr på överläppen i hela sitt liv.

I våras fick hon veta hur hon fick det.

Det var då hon återförenades med sin familj – en familj hon inte hade träffat på 20 år.

I utkanten av Nowa Ruda i sydvästra Polen tycks tiden ha stannat för många år sedan. Husen är slitna. En träskiva har ersatt en krossad fönsterruta och färgen på ytterväggarna har för länge sedan lossnat och lämnat stora, kala cementfläckar efter sig.

På en liten kulle bakom en huslänga står en blond kvinna och väntar. Hon ser ut att vara i 50-årsåldern och står där alldeles ensam. Wioletta, en 21-åring från Landskrona, går sakta uppför sluttningen. Hon är nervös och full av förväntan på samma gång. Hon går fram till kvinnan, men vet inte riktigt vad hon ska göra. Det är första gången på nästan 20 år hon träffar henne. Efter någon sekunds tvekan omfamnar de varandra. Spänningen från att ha levt i ovisshet så länge släpper greppet om Wioletta.

Äntligen har hon träffat sin biologiska mamma.

– Det första som slog mig var hur lika vi var.

– Sedan kom tårarna.

Med hjälp av en tolk berättar mamman att Wioletta har fem bröder och en syster. Hennes biologiska pappa och två av bröderna väntar inne i huset. Systern och de tre andra bröderna är på väg. För första gången på oändligt många år kommer hela familjen att vara samlad – Wioletta är en saknad familjemedlem.

– Det kändes så kul att äntligen ha hittat dem.

Familjen hade inte råd

Wioletta Sjövall, 21, lämnade Polen 1991. Hon var några månader från att fylla fem år när hon adopterades till Sverige av Birgitta och Thomas Sjövall. Uppkrupen i soffan bredvid mamma Birgitta hemma i Landskrona fingrar Wioletta på ett litet ärr på överläppen. Det syns knappt under sminket. Ärret fick hon någon gång under sina första levnadsår i Polen, men hon kommer inte ihåg någonting av sin uppväxt. Först långt senare fick hon reda på att hon lämnades till barnhemmet i Klodzko när hon var i tvåårsåldern. Hennes ursprungliga familj var fattig och hade inte råd att behålla henne.

Ungefär samtidigt, men på andra sidan Östersjön, hade Birgittas och Thomas barnlängtan lett fram till en önskan och vilja att adoptera. Att valet föll på

Polen var mer en slump. De hade en bekant som körde hjälpsändningar dit och som kunde lotsa dem till en privat adoptionsförmedling. Adoptionsprocessen började redan 1989, men det tog nästan två år innan alla papper var i ordning.

– Det var inte så vanligt att man adopterade från Polen så det tog sin tid, säger Birgitta.

När de äntligen fick med sig sin dotter tillbaka till Sverige var lite kläder, ett kort på påven och ett radband allt hon hade med sig.

Wioletta kunde såklart lika lite svenska som Birgitta och Thomas kunde polska vilket ställde till en del problem i början. Birgitta skrattar till och gestikulerar med händerna för att visa hur de bar sig åt för att förstå varandra.

– Ha, ha. Det blev mycket charader och teckenspråk.

– Och lexikon, inflikar Wioletta.

Hon lärde sig tidigt att peka på uppslagsboken när det var något hon inte förstod.

När Wioletta blev äldre började hon fundera allt mer över sitt ursprung. Det var inte så att hon saknade något, men hon var nyfiken på om hon hade syskon och hur de biologiska föräldrarna hade det.

– Jag har alltid vetat om att jag är adopterad och känt mig lite som en blandras, hälften svenska, hälften polska. Men det är absolut inget negativt i det.

Birgitta berättade det hon visste, men det var inte så mycket. Hon kände till att Wioletta hade syskon, men inte hur många. I början höll de kontakten med barnhemmet i Klodzko – och åkte även tillbaka ett par gånger – men efter ett par år rann kontakten med Polen ut i sanden.

Sökte till ”Spårlöst”

Tvärtemot vad man kanske kan tro hade Birgitta inga problem med att dottern ville söka sina rötter. Hon har aldrig sett den biologiska mamman som en konkurrent.

– Näe, verkligen inte, säger hon med eftertryck.

– Vi är så trygga med varandra i familjen och har en bra relation. Jag har jobbat många år inom barnomsorgen och vet hur viktigt det är att veta vem man är och att kunna säga var man kommer ifrån. Det var min skyldighet att hjälpa Wioletta.

I vintras fick Wioletta ett gyllene tillfälle att hitta sin biologiska familj när hon sökte och blev antagen till tv-programmet ”Spårlöst”. Efter några veckors detektivarbete lyckades man spåra hennes gamla familj och i slutet av mars följde Birgitta med sin dotter till Polen.

När Wioletta träffade sin biologiska mamma på den där kullen bakom huset var det kulmen på en känslomässig långresa.

– Jag tänkte att det är hon som var min skapare. Det kändes så stort.

Efter en liten stund gick de in i huset och hälsade på de övriga familjemedlemmarna. Inredningen var enkel och spartansk, men välkomnandet var över förväntan. Wioletta säger att det kändes som att komma in till ett gäng vänner. Det var inte ett dugg jobbigt, bara kul. Familjen visade bilder från när hon var liten. De berättade att de genom åren försökt spåra henne, men det visade sig vara omöjligt eftersom de inte ens visste till vilket land hon hade adopterats.

I takt med att de yngre bröderna kom hem från skolan fylldes huset. Wiolettas biologiska pappa var märkbart rörd över att få se henne igen, men hårt plågad av sjukdom satt han mest stilla i ett hörn. Det mest känsloladdade ögonblicket var när dottern i familjen, Adriana, 27, kom till huset och såg Wio letta. Hon började gråta och fick knappt fram ett ljud.

– Hennes sorg och saknad kändes väldigt starkt, säger Birgitta.

Känner sig kluven

De fick veta att det var Adriana som tagit hand om Wioletta som liten medan föräldrarna arbetade. Bandet mellan systrarna var efter alla år fortfarande starkt.

När Adriana hämtat sig avslöjade hon hur Wioletta fått sitt ärr på överläppen.

– Jag fick det när jag tog en stor tugga av en röd julgranskula. Det gick förstås sönder och jag fick ett jack i läppen, säger Wioletta och skrattar.

Tre månader efter mötet i Polen sitter Wioletta nu i soffan i Landskrona och försöker sammanfatta sina känslor och intryck. Hon känner sig lite kluven. Samtidigt som hon trivdes i sin nygamla familj kunde hon inte låta bli att känna ett visst vemod.

– Jag är glad att jag blev bortadopterad. Jag har det mycket bättre än de och det gav mig lite dåligt samvete. Men det är ju inte mitt fel.

Fortfarande kallar hon självklart Birgitta och Thomas för mamma och pappa, men det säger hon ibland också om sina biologiska föräldrar.

– Faktiskt kände också jag mig varmt välkommen när vi var där, säger Birgitta.

– Jag tycker det är roligt att vi har fått vänner i Polen, en kontaktfamilj.

Wioletta säger att hon skulle vilja hjälpa dem, men vet inte riktigt hur. Hon har dock fortfarande kontakt med sin polska familj, framför allt med Adriana. De planerar att träffas i höst när Wioletta förhoppningsvis åker tillbaka till Polen för att hälsa på. Oavsett hur det blir med återseendet är hon glad att hon känner till sitt ursprung.

– Nu känner jag mig hel. Jag vet var jag har mina andra föräldrar och att jag har syskon.