Lisa blev mamma vid 16: ”Ingen sa grattis"

”Jag kände mig något helt fantastiskt ensam”

Lisa blev mamma vid 16 – och vid 27.

Vid första graviditeten kom främmande tanter fram på gatan och förklarade att att det var olämpligt. Ingen sa grattis.

Andra gången fanns glädjen där. Och hon slapp att bli ifrågasatt.

Hon säger att hon inte riktigt minns hur det var. Att bli gravid vid 16, i nionde klass, var inget hon valde. Ännu mindre var det något som skulle visa sig bli lätt.

– Det var verkligen inte planerat. Jag blev gravid efter en engångshändelse och förträngde det ganska länge. Eller väldigt länge. Men min bästis Sverker anade oråd och köpte ett graviditetstest.

"En massa tankar"

Hon säger att det nog hade gått en nio, tio veckor innan hon insåg att hon bar på ett barn. Med ens började funderingarna mala.

– Det var en massa tankar fram och tillbaka. Jag bokade tid för abort, men ångrade mig. Sen var på sjukhuset igen, men då hade jag ett långt samtal med min styvfar. Till slut stod valet mellan att åka till Spanien på semester och behålla barnet – eller att göra abort. Jag valde Spanien.

Men självklart var det inte lätt. De flesta i Lisas omgivning var upprörda och oroliga.

– Jag och mamma var överens om att jag skulle klara det själv, men jag var väldigt orolig. Inte minst för praktiska saker. Var skulle jag bo, hur skulle jag försörja mig? Skulle jag kunna hänga med mina kompisar och ha kvar mitt vanliga tonårsliv?

"Rätt för mig"

Hon visste ingenting då, säger hon. Men i efterhand har hon insett att hon i tonåren hade ett väldigt stort bekräftelsebehov, en längtan efter kärlek.

– Jag valde att föda Molly för att det var rätt för mig. Jag hade en känsla av att det var rätt. Men jag sökte också min egen familj, en egen kärleksfull familj. Det var inte kärnfamiljen jag ville ha, pappan valde att inte ta del i barnet. Men där fanns ett kärleksbehov som jag tänkte skulle uppfyllas av att få barn.

Kärlek fick hon, så klart. Ovillkorlig sådan, berättar hon. Men starkast var nog ändå känslan av ensamhet.

– Jag kände mig något helt fantastiskt ensam. I allt från första skrattet till hur jag skulle hantera allt det praktiska. Jag hade några vänner som stod nära, de hjälpte mig. Men jag blev ständigt ifrågasatt. Även på gatan kom tanter fram och förklarade att det inte var lämpligt. Jag var nästan skamsen när jag gick till skolan eller ut på gatan.

Fick inte ha kroppen ifred

Lilla Molly kom i oktober. Ändå valde Lisa att gå tillbaka till skolan då gymnasiet startade i augusti. Hon var höggravid och lärarna undrade varför hon över huvud taget var där.

– Jag ville tenta av så mycket som möjligt. Men jag tvingades stå på mig. Och de flesta eleverna frågade väldigt mycket, väldigt störigt. När jag var 27 och gravid fick jag ha min kropp ifred på ett annat sätt.

Eftersom hennes graviditet inte accepterades av omgivningen finns i dag knappt några fotografier från den här tiden.

– Jag var så ensam att det inte ens blev dokumenterat, säger hon.

När Molly kommit till världen valde Lisa ganska snart att flytta hemifrån. Mest för att i lugn och ro kunna finna sin egen roll som mamma.

Tvingades rättfärdiga sig

Hon stannade hemma ett år. Bland sina vänner kände hon sig snart accepterad och sedd som mamma.

Men när dagis drog igång blev det svårare.

– Jag var tvungen att rättfärdiga mig själv hela tiden. Folk talade om för mig hur jag skulle göra. I slutet gick allting lite smidigare. Men då kom nästa fas med skolan och jag fick börja om med nya föräldrar. Jag blev tonåring igen på ett sätt eftersom jag hela tiden tvingades försvara mig.

Hon menar att man som ung förälder nästan måste vara bättre än andra.

– Man blir ju granskad hela tiden. Jag höll hårt på alla regler. Om man brister blir det så väldigt tydligt. Föräldramöten kan fortfarande vara väldigt underliga. Som liten tror man att vuxna mänskor ska vara snälla och öppna – man blir besviken. Men nu bryr jag mig inte om vad andra tycker på samma sätt.

Minns sin ungdom

Trots att hon stått ensam under långa perioder har Lisa i dag, när Molly hunnit fylla 11, hunnit med att avsluta såväl gymnasiet som sex års universitetsstudier.

Men hon tror inte att många kan förstå alla de svårigheter hon stött på.

– Nej, det tror jag inte. Och man glömmer lätt själv i efterhand. Ekonomiskt har det varit jättetufft.

Vilka fördelar ser du med att vara ung mamma?

– Det är ingen myt, man kommer faktiskt ihåg hur det är att vara ung. När Molly springer ute nu så kan jag fortfarande varenda park i Stockholm. Och jag har mycket energi och ork. Vi kan göra många saker tillsammans.

Hur har du förändrats som person?

– När jag var 16 var jag fortfarande väldigt bekräftelsesökande, kärlekskrank och orolig. Men mina barn lugnar hela min person. De flyttar fokus till saker som är viktiga.

Känner du att du har missat något?

– Jag vet inte vad man ska hinna med. Men nej, jag tror inte det. Jag har hela tiden sett till att vara tonåring då jag inte varit med mina barn. Då har jag passat på att släppa fram de andra sidorna.

Är du en annorlunda mamma i dag?

– Jag är mer självsäker. Lite mer orolig, lite mer mamma. Och lite mer lättskrämd.

Är det bättre nu?

– Det är lättare. Jag har rutin, och jag har någon att dela ansvaret med. Nu är det ren glädje från början. Och så slipper jag alla personliga frågor.

– Om min dotter blir gravid när hon är 16 skulle jag vara väldigt ärlig. För det har varit kämpigt. Och ensamt. Jag skulle nog inte rekommendera någon att bli ung mamma. Du får inte ens ett grattis när du blir gravid.