”Vi blev kära efter att ha mist våra partners”

Tillsammans vågar Sven och Linda ge livet och kärleken en chans

Två dramatiska dödsolyckor blev upptakten till Sven och Lindas kärlekshistoria.

De fann varandra i sorgen efter sina livskamrater och i sin fascination för Afrika.

Linda Rasmussen fick anstränga sig för att inte klippa till den okände mannen som stod utanför hennes dörr. Han hade ringt på hemma hos familjen i huset på danska Fanö en eftermiddag och påstod att hennes man Poul hade omkommit i en bilolycka.

–?Jag tyckte han var den dummaste person jag någonsin mött. Jag trodde inte ett ord han sa. Polle skulle ju komma hem från sitt jobb i Tanzania om bara några dagar. Jag hade pratat med honom kvällen innan. Vi höll som bäst på att förbereda hans 50-årsdag.

Men det var sant. En långtradare hade kommit över på fel körbana och rammat Poul Rasmussens bil. Han hade dött omedelbart.

I en månad svävade Linda omkring i ett ingenting. Efter över trettio år tillsammans med Poul var det bara slut. Efter alla äventyr, allt de upplevt i de många länder de bott och arbetat i, efter tre underbara barn – alltid tillsammans. Mitt i livet. Mitt i planerna för framtiden, mitt bland alla minnen.

Grät i timmar

Första dagen efter att hon fått beskedet satte hon sig nere på klitterna vid havet och grät i timmar. Hennes tre vuxna barn och deras respektive hade letat sig fördärvade efter henne – utom sig av oro för vad hon skulle kunna ta sig till.

–?Jag blev jättearg på dem när jag förstod vad de tänkte och skickade hem dem igen. Hade de nu bara en förälder kvar så skulle jag minsann ta hand om dem. Hur kunde de bara tro något annat? Det gjorde jag klart där och då, säger Linda.

En månad senare, juli 2002, Mount Kenya. Sven och Ingegerd Zetterlund hade just avslutat arbetet med en bok, på en av sina många resor till Kenya. Tillsammans har de under åren skrivit och fotograferat flera prisbelönta och uppmärksammade böcker om djurlivet i Afrika.

–?Vi avrundade resan med en guidad vandring i regnskogen vid Mount Kenya, berättar Sven.

–?Det var en fantastisk morgon. Både jag och Ingegerd njöt med alla sinnen. På väg tillbaka till lodgen blev vi plötsligt attackerade av en uppretad elefant. Det hela gick så fort. Ingegerd hann inte undan.

Dödligt skadad

Skadad av elefantens betar blev hon liggande, dödligt skadad, i ett tätt snår vid sidan om den smala stigen. Det dröjde allt för länge innan hjälp kommer till platsen. Sven la sig vid Ingegerds sida och höll om henne, pratade, lugnade trots att hon blev medvetslös redan efter en kort stund. Några timmar senare tog deras liv tillsammans slut. Trettiosju år med barn, jobb och äventyr i kärlekens tecken. Ingegerd dog i Svens armar.

–?När vi lyfte med helikoptern som skulle ta mig till Nairobi och den internationella flygplatsen var min första tanke ”Måtte vi störta!”. Men så höll jag min hand på Ingegerd som lagts bredvid mig och så tänkte jag på våra barn och barnbarn. Då kunde jag inte annat än önska att jag kom hem till dem så fort jag bara kunde.

Ödet ville annorlunda

Sven och Linda kunde ha blivit två trasiga själar. Två människor plötsligt lämnade ensamma efter långa kärleksfulla äktenskap, abrupt avbrutna i den vanliga vardagen av dramatiska dödsfall. Men ödet ville annorlunda. Eller vad det nu var som fick dem att trots allt på nytt våga liv och kärlek.

När de öppnar dörren till sitt gemensamma hem är det inte ödet man tänker på i första hand. Nej, snarare är de två starka personligheter med egna tydliga viljor att inte låta livet gå dem förbi.

–?Välkomna! Kom in! Det är lite rörigt här i butiken men fortsätt förbi så går vi in och dricker kaffe. Jag har bakat en kaka efter ett recept från Zanzibar. Hoppas ni tycker om den.

Vi träffas i Afrikahuset som Linda och Sven kallar sin villa utanför Varberg. De 200 kvadratmetrarna är deras svenska base camp, där de bor, har galleri, butik och levande museum helt i afrikansk stil. Här arrangerar de resor till Kenya och här sköter de Mama Zebra Memorial Fund tillsammans – en fond som Sven startade till minne av Ingegerd men som också har kommit att omfatta Poul. Pengarna från fonden går till att ge fler barn i massajland möjlighet att gå i skolan.

Afrikahuset ligger på kartan precis mitt emellan barnen som finns i både Sverige och Danmark, ute i en ängsmark med fält och berg omkring sig. Här har de fri sikt och plats att andas.

För fjärde säsongen öppnar de sitt hem för allmänheten.

–?Jag tror vi har haft 10 000 besökare om året i vårt sovrum genom åren, skrattar Linda men tillägger med allvar i rösten:

–?Det vanligaste är att man hör talas om Afrika i samband med krig, svält, sjukdomar och korruption. Sällan får man lära känna den rika kulturen, det skickliga hantverket, den vackra naturen och den varma, mänskliga atmosfären. Därför kom Afrikahuset till. Här vill vi visa allt det där positiva och förmedla en livssyn som handlar mer om vem du är, än vad du är.

Olyckorna inträffade våren och sommaren 2002. Både Linda och Sven bestämde sig ganska snabbt för att ge livet en ny chans. I november 2002 träffas de för första gången, hemma hos en gemensam vän i Örebro.

Började prata

–?Jag minns att Linda verkade trött och ointresserad, säger Sven och kikar på Linda.

–?Och jag tyckte Sven såg ut som en tråkig svensk! kontrar Linda och skrattar.

Men det behövdes inte mer än den kvällen innan Linda hade bestämt sig.

–?Vi började prata om våra upplevelser och förstod att vi hade mycket gemensamt. Inte bara sorgen efter våra älskade, utan också att vi haft långa lyckliga äktenskap, att vi levt spännande liv, att vi fascinerades av livet i Afrika, att vi har tre barn var, att vi var fulla av livslust trots allt. Och att vi behövde prata med någon som förstod, säger Linda.

–? När jag såg Svens varma ögon var jag med ens tvärsäker: Det här är mannen som jag ska leva med resten av mitt liv.

Sven kände likadant. Så här efteråt är det uppenbart att de båda redan hade bestämt sig. Dagen efter den första förtrollade kvällen trotsade de djupsnön och pulsade iväg på en långpromenad för sig själva. En dryg månad senare satt de på planet till Dar es Salaam. Där startade de en rundtur till platser och vänner som Linda och Poul och Sven och Ingegerd lärt känna tillsammans.

Överallt möttes de av en öppen famn.

Ingen ska vara ensam

–?Bara dagar efter att jag förlorat Ingegerd kom en av mina massajvänner med ett foto på en kvinnlig släkting. Hon kunde ta hand om mig, sa han. Det är så de gör, går vidare, tar hand om varandra. Ingen ska behöva vara ensam. Jag fick ju tacka nej, hövligt för att inte såra någon, och säga att vi gör på ett annat vis. Så när Linda kom tyckte de att det var det bästa som kunde ha hänt mig – ja, oss båda! berättar Sven.

I byn där Sven och Ingegerd tillbringat så mycket tid blir han och hans nyfunna Linda vigda till man och hustru på massajvis.

–?Grunden till att vi vågade bejaka vår kärlek var att vi känner att vi har gjort det vi ville i våra liv. Vi har haft fantastiska äktenskap fulla av kärlek med Poul och Ingegerd. Vi behövde inte känna någon skuld när vi blev kära på nytt i någon annan, säger Sven.

Linda berättar hur hennes barn välkomnade Svens och hennes kärlek med ett rungande ”Bra, mamma!”

Flera gånger under de timmar vi sitter på Lindas och Svens rofyllda veranda tåras våra ögon av sorg och rörelse för att sedan bytas till tårar av skratt. Tillsammans med dem känns det fullständigt naturligt att tröska igenom hela sitt känsloregister. Det är som om de båda har den där extra dimensionen som en del människor får när de varit med om något riktigt livsomvälvande. De har ett smittande lugn som får många andra att öppna sig och berätta om sina livsöden.

–?Det händer ofta att någon spontant börjar berätta om ett smärtsamt minne när de är här. Någon sitter gärna bara ner och upplever lugnet och värmen hos oss.

Kanske sitter det i väggarna att det här är en plats där samtalet är viktigt, där man känner att det är okej att tillbringa ett par timmar med att möta en annan människa. Precis som Linda och Sven har pratat sig fram till vilka de är, vad de har varit med om, vad de vill framöver.

–?I början pratade vi om våra liv och våra partners varenda kväll. Poul och Ingegerd är mycket närvarande i våra liv. Jag känner Ingegerd gott, berättar Linda.

Två galenpannor

I bådas tidigare äktenskap fanns den outtalade balansen mellan en hetlevrad personlighet och en lugnare. Det tillståndet rubbades.

–?Nu är det vi båda, galenpannorna, som ska samsas! flikar Sven in med ett skratt.

Puss. Skratt. En öm blick. De är så fina ihop, så starka och lugna i sitt Afrikahus där ljudet från den grundade musiken behagligt fyller de stora rummen. Det finns ingen i världen som kan annat än att gratulera Linda och Sven till varandra och önska dem all lycka till.

–?Vi är övertygade om att både Ingegerd och Polle är glada för vår skull.