"Jag kan tänka mig en ny bebis redan i dag"

Jill Johnsson om karriären och mammalivet

Hon är småbarnsmamman som just släppt en platta och har egen julshow. På julafton ser vi henne i tv-programmet "Jills jul".

Det är inte konstigt att Jill Johnson tvingas tvätta kläder mellan låtarna.

Havanna är 11 månader. Jill Johnson är hennes mamma. Det förhållandet, mor och dotter, brukar räcka för att det inte ska bli tid över till annat.

Men om det är regeln så är Jill undantaget som bekräftar den.

Hon kör en blågul version av den afrikanska metoden. Den där mamman föder på måndagen och på tisdagen är i fullt arbete ute på fältet medan den nyfödda sitter intill hennes kropp, virad i en sjal, och guppar under solen, alltid närvarande i mammans verklighet.

-Vi har rest mycket ihop och är jäkligt tajta och jag är jätteglad att hon vant sig vid det livet från början, säger Jill.

Alltid på väg

En artist är en nomad. Jill Johnson är alltid på väg. På väg mellan dubbla boplatser - ett hus utanför Borås (för privat- och familjelivets skull), en bostadsrätt på Södermalm i Stockholm (för arbetslivets skull) - på väg till skivinspelningar, på väg till nästa stopp på turnén, på väg till countryns huvudstad i världen, Nashville, dit hon åker när det är dags att skriva låtar.

I dag har hon tagit sig till Bromma flygplats i Stockholm för att filma sin egen TV4-special: "Jills jul".

Många avsked

Jill, Havanna och maken Håkan Werner, musiker och musikaffärsägare från Borås, gör entré med kassar till brädden fulla med julklappar, de skrider genom avgångshallen med barnvagnen, checkar in, tar sig genom säkerhetskontrollen och går upp för flygplanstrappan och in i kabinen. Det sista, flygplanstrappan, är extra viktigt, inspelningsledaren kallar det "att göra en Kennedytrappa". Det är en storslagen känsla över avsked från flygplanstrappor, nåt vi förknippar med statschefer som John F Kennedy.

Jill, Havanna och Håkan gör alltihop en gång och en gång till och en gång till. Det är tv-inspelning, allt måste vara perfekt.

Men folk runt omkring måste ju undra: Ska de med planet eller vad?

Nya värderingar

De ska inte med planet, de ska vidare till NK och Debenhams inne i city, inspelningsteamet behöver bilder på Jill i julklappshandeln (det är bara november men i tv ska det vara jul).

-Det blir perfekt. Jag kan passa på att handla lite julklappar när jag ändå är där, säger Jill under snabblunchen på Bromma flygplats, och medan hon äter och svarar på mina frågor matar hon Havanna och underhåller henne och torkar bort snoret under hennes lilla näsa.

Personligen tycker jag att Jill ser lika bra ut som alltid, men innan Havanna kom till världen hade hon aldrig tillåtit sig att se ut så här i tv. Jill Johnson var viktigare för Jill Johnson på den tiden.

-Självdistansen har kommit med att jag fått barn. Både privat och som artist. Allting handlar faktiskt inte om mig. Och det har inte bara varit jag som resonerat så, det bara blev så, alla fick rätta sig efter mig eftersom jag hade ett sånt jobb. Men att ta sig själv på för stort allvar blir till slut tröttsamt. Så nu sitter jag här, inte stylad för fem öre, sminket är inte nylagt, inga glänsande, putande läppar.

Det här är Jill Johnsons vardag och jag vågar visa den för hela svenska folket. Take it or leave it, säger hon och skrattar.

Sänds på julafton

"Jills jul" har visats i TV4 men repriseras på julafton.

Den dokumentära delen är kryddan. Huvudrätten utgörs av filmade godbitar från den föreställning Jill just nu uppträder med på den klassiska Skåne-scenen Hasses lada i Båstad. Stommen i den är i sin tur hämtad från Jills julplatta "The Christmas in you", där hon blandar nyskrivna jullåtar med ett knippe amerikanska örhängen som "Have yourself a merry little Christmas".

-Den vänder sig till dem som vill ha sånger om lycka, kärlek, värme, att samla familjen till jul; men även till dem som tycker att julen bara är skit och struntar i firandet och hellre går på krogen och dricker öl.

Jills platta är amerikanskt färgad, både till sitt material och sound. Den är inspelad i Nashville.

- Ja, och det var maj och 30 grader varmt utanför. Men där inne var det jul. Min producent, Scott Bagget, som är skönt nördig, hade dekorerat hela studion med blinkande lampor. Han hade till och med pluggat in en konstgjord, öppen spis, som stod och glödde vid väggen. För en gångs skull har jag gjort en platta helt utan stress. Jag är väldigt nöjd. De som gillar mig kommer att känna igen sig men också bli lite överraskade, på några spår flörtar jag lite med jazzen, det var inget mål, det bara blev så.

Sjunger Sinatra

Förutom tv-show, krogshow och skiva har Jill det senaste halvåret sjungit Sinatralåtar på Berwaldhallen med symfoniorkester under ledning av Anders "Så ska det låta" Berglund och turnerat med jazzlegenden Putte Wickman och storband. Det är en hel del. Det får en att tänka på andra som har barn, hur de gärna pratar om allt de väljer att försaka eller tvingas försaka på grund av föräldraskapet. Över huvud taget betonas ofta - inte minst av tyckare i massmedia - BÖRDAN av att ha barn.

Jill Johnson sjunger en annan sång.

-Att ha barn var inte som jag tänkt mig att det skulle vara. Men jag är enbart överraskad i positiv bemärkelse. Allt jag trodde skulle vara jobbigt har inte varit det minsta jobbigt. Ingenting med det är jobbigt, bara underbart. Jag skulle kunna tänka mig en ny bebis redan i dag. Jag ska ha en till, minst.

Det kan man förstå när man sitter intill Havanna och ser henne avfyra det ena leendet efter det andra.

-Jo, förresten, en sak är jobbig med att ha barn, säger Jill. Kärleken. Jag trodde att jag hade grepp om den i början men den bara växer. Den färgar hela tillvaron. Man funderar på vad man gör mot sig själv. Man iscensätter allt som kan hända. Bara att vara ifrån henne... När hon var tre och en halv månad lämnade jag henne för första gången med hennes pappa. Havanna hade det toppen, JAG mådde dåligt. Vid nästa tillfälle var jag borta från henne i tre nätter och fyra hela dagar. De värsta dagarna i mitt liv.

Tvättar som andra

I regel syns artister från scenen och, ja, hela tillvaron framstår lätt som en scen, åtminstone för oss som betraktar dem utifrån och bara möter dem på turné eller i press, radio och tv. Kanske vill artisten också ofta ha det så och inte visa upp den vardag de delar med alla andra. För att inte döda mystiken och glamouren. Jill vänder upp och ned på det.

- Ibland tror jag att folk tror att vi inte tvättar, lagar mat och byter blöjor. Vi blir så himla mycket artister. Men det är jättemånga gånger det kört ihop sig totalt, som för vem som helst. Man ska iväg och tvingas packa ner blöta scenkläder för att man inte hunnit tvätta i tid. Eller som när jag var ute med Putte och inte hade hunnit tvätta på två veckor. Det var panik. Vi skulle ligga ute i flera dar till. Men så stod en maskin där bakom scenen och det var ju bara: Wow! Jag ställde mig i nätstrumpor och höll upp värsta jätteblåsan till knäna medan jag tvättade. Jag tänkte inte ens på att det fanns nåt roligt i det tills nån kom förbi och påpekade hur sjukt det såg ut.

Hon tvättade mellan "That"s life" (passande titel) och sin signaturlåt, "Crazy in love".

Gör Carola också sådant? Eller Christer Sjögren? Eller Peter Jöback? Man har svårt att se det.

Firar i Borås

Julen är Jill Johnsons favorithögtid och i år samlas hennes och hennes mans släkt för första gången i parets hus utanför Borås. Har man fått en Havanna så har man.

- Jag är tokig i julen. Det är en underbar högtid. Jag kommer i stämningen tidigt också. I gengäld vill jag städa julen ur huset redan på annandagen. Då skickar jag bort familjen och allt åker ut.

På andra sidan nyår väntar två sköna månader på lugna gatan.

- Jag ska ta januari och februari med Havanna och bara njuta, sova, leka, promenera och reflektera över allt fantastiskt som hänt, säger Jill Johnson.

Tore S Börjesson