– Ingen trodde att jag kunde skriva
Uppdaterad 2011-05-08 | Publicerad 2011-04-30
Josefine Sundström fick inspiration till debutromanen av kvinnorna i sin egen släkt
Fattigdom, våldsamma män och ett liv utan människovärde.
Programledaren Josefine Sundström byggde en roman kring släktens kvinnor.
– Jag har lärt mig att livet inte alltid är så lätt, säger hon.
Pocketaktuella ”Vinteräpplen” har fått fin kritik. Stilen jämfördes med Moa Martinssons och Marianne Fredrikssons. Men innan dess stötte Josefin Sundström på många fördomar.
– Det blev en kalldusch när jag märkte att folk tänkte: ”Kan verkligen Josefine Sundström skriva?” Det beror förstås på att jag synts i sådana tv-sammanhang som underhållning och barnprogram. Och så ser jag så mesig ut på bilder, näpen och mild.
– Jag blir ledsen av alla förutfattade meningar. De som träffar mig märker nog att jag har skinn på näsan. Att skriva en roman har varit en dröm i många år.
Krig och svält
Att Josefine ser näpen ut även i verkligheten går inte att komma ifrån. Glad och öppen är hon också, precis som jag känner henne från tv, faktiskt. Men hennes roman är långt ifrån lättsam.
I den lever kvinnorna i svår fattigdom på en liten ö utanför Österbotten. Det är krig och svälttider. Många män tar till flaskan, medan kvinnorna kämpar för att skaffa mat till familjen.
Bokens Mari – delvis med Josefines mormor som förebild – har dyslexi och anses så trög att hon nästan inte får gå i skolan. När Mari ska föda barn tvingas hon gå undan och sköta förlossningen ensam, skräckslagen i en koja i skogen.
– Mycket i boken är påhittat, men jag har utgått från det jag fått berättat om min egen släkt. Att kvinnor fick föda ensamma i skogen hände, och miljöbeskrivningarna är också verklighetstrogna, säger Josefine.
Passion och misshandel
En viktig del av historien bygger på hennes egen mammas destruktiva förhållande med en våldsam man, innan hon träffade Josefines pappa. Som ung blir bokens Tova besatt förälskad. Hon flyttar snabbt ihop med sin kärlek – som börjar visa sina mörka sidor. Han misshandlar Tova svårt och han är elak mot de två barn som de får tillsammans.
– Jag har pratat mycket med mamma om det här. Jag har haft svårt att förstå att en kvinna som hon kunde acceptera att leva med en våldsam man i flera år. Hon är en glad person, och bra på att säga ifrån – det är hon som har kommandot i familjen. Efter hand har jag förstått mer och mer hur komplicerad en sådan relation kan vara, och att det fanns stor passion och mycket bra också.
Lyssna och ifrågasätt
Under arbetet med romanen läste Josefine Sundström på om våld mot kvinnor och pratade med flera som drabbats.
– Jag har också sett det på nära håll, tyvärr.
Vad ska man göra om en vän blir slagen, tycker du?
– Det går inte att komma med pekpinnar. Men man kan säga att man märkt vad som pågår och ifrågasätta det. Lyssna, lyssna och lyssna, och visa att det finns alternativ till att leva så. Jag har fått många mejl från kvinnor som fullkomligt skriker på hjälp.
Ett ben i det gamla
Josefine har tänkt mycket på hur hon själv påverkats av sin mammas och mormors hårda bakgrund.
– Jag har verkligen insett att jag lever ett helt annat, mycket tryggare liv. Men på något sätt har jag ett ben i det gamla och inser att livet inte alltid är så jäkla enkelt. Mamma har visat att man kan bryta upp från något dåligt och börja om på nytt.
Hur är du själv som mamma?
Josefine funderar.
– Jag har ju bara börjat än, mina döttrar är så små. Ganska konsekvent, tror jag. Jag hade rätt låga förväntningar på hur det är att ha små barn. Så jag har mer tålamod än jag hade trott. Men det är klart – mamma har hjälpt mig mycket.