”Handlar inte om vem som är dålig förälder”

Från och med i sommar kanske kvinnor inte behöver resa över sundet för att bli gravida på egen hand. Och med anledning av detta föreslås dessa kvinnor kontrolleras hårdare.

”Detta riskerar att fästa bilden av ensamstående som sämre föräldrar” säger mamman Matti Ridenfeldt.

Men det handlar inte om, har aldrig gjort, vem som är en dålig förälder. Det behöver man inte åka till Danmark för att bli.

Herregud, jag kan skriva boken (det lär jag förmodligen göra och sedan blir mina barn stora och så skriver de boken, kanske handlar den boken om att de önskar att Joachim hade åkt till Danmark så att de sluppit mig. Hej martyr!)

Invändningen har aldrig varit att ensamma mammor är sämre föräldrar. Men det handlar om, och vi kommer aldrig ifrån det, att en ensam mamma är en utsatt mamma.

Man kan ju prata om ”akademisk bakgrund” och ”stort socialt nätverk” och ”många bra manliga förebilder”. Men det saknas en pappa och han kan inte hittas, inte letas efter. Men han kan drömmas om och saknas och längtas efter. Och detta är ett privat val man gör, absolut. Men om vi med statens goda minne ska hjälpa dessa barn till världen så är det väl knappast orimligt att vi ser till att deras mammor är rustade?

Herregud så hårt det är att vara ensam med barn. Och ingen kan på förhand veta att ”jag klarar det”. Ja, det gör du, för att du måste. Men man kan aldrig veta hur det är att sitta låst med ett barn som skriker om natten, när du bryter ihop och är ledsen och oroar dig (men måste hålla stiff upper lip så att alla de som sa att det skulle bli svårt inte får rätt).

Me thinks the lady doth protest.

Det kanske är dags för mammor som blir föräldrar på egen hand och väljer bort pappan till barnet att ta till sig av synpunkterna kring deras val istället för att sparka och slå och kalla det för fördomar.

Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting samt barnrättsorganisationer heter de som lagt upp detta på bordet. Det är ganska tunga instanser, inte en ensam KD-stolle på ledarsidan.

I FN:s barnkonvention står det att alla barn har rätt att känna till sitt ursprung. Nu kan man kanske hävda att en klinik i Danmark också är ett slags ursprung. Men de allra flesta barn bär nog på en önskan om att veta vem ”han” är.

Och när frågorna kommer, kanske till och med förebråelserna och anklagelserna.

Då gäller det att man har tänkt igenom saken.

Jag är själv väldigt nyfiken på hur man förklarar för ett barn att det inte finns någon pappa, eller fast det gör det, men inte på det sättet, och även om han ”finns” så ”finns” han inte, förstår du? Och du får inte ta reda på vad han heter. Eller jo, men först när du är arton, men livet går så fort, snart kan du ta reda på om näsan är morfars eller pappas.

Låter jag hård?

Livet är hårt.

Särskilt för den som saknar rätten till halva sitt ursprung tänker jag.