Vi kunde inte gjort honom bättre själva
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-14
Christine och Jonatan kunde inte få barn. Istället adopterade de Samuel. Ett val de aldrig ångrat.
– Vi kunde inte ha gjort honom bättre själva!
Det säger Christine och Jonatan Block och kastar kärleksfulla blickar på ”hjärtat” som egentligen heter Samuel och är ett och ett halvt år.
Den 12 februari 2001 ”föddes” parets ögonsten praktiskt taget i armarna på sina föräldrar i Colombias huvudstad Bogotá.
– Ja, vi gick hem till barnhemmets föreståndare för att få vårt barn. När vi steg in hörde vi hur någon grät. Min första tanke var: Är det vårt barn som gråter? Det var det, och plötsligt låg Samuel i min famn och han var verklighet, berättar Jonatan.
Samuel föddes med läpp- och gomspalt, så med sig från barnhemmet fick Jonatan och Christine en specialnappflaska och en lista på den mat Samuel brukade få.
– Vi gick därifrån med ett storgråtande barn som vi skulle trösta, mata och ge all vår kärlek. Det gungade nästan under fötterna när jag tänkte: Klarar vi det här? säger Jonatan.
– Samuel skrek i tre timmar, sedan lyckades vi med nappflaskan. Han åt och vi jublade. Efter fyra, fem dagar log han för första gången och då svällde hjärtat över, berättar Christine.
Vägen till det här ögonblicket var lång för paret Block, trots att den
i adoptionssammanhang var relativt kort.
– Vi försökte få barn i sex månader, och det höll på att ta knäcken på vårt sexliv. Varje månad var besvikelsen lika stor när den jävla mensen kom, säger Christine och fortsätter:
– Till slut förstod jag att något var fel och efter några undersökningar fick vi besked om att vi inte kan bli biologiska föräldrar. Vi ville ha barn, fort, så det var bara att välja: Provrör eller adoption. Köerna till provrörsbefruktning var alldeles för långa, och dessutom är det säkrare med adoption. Du vet ju att du får ett barn. Dessutom visste vi att det finns barn som behöver föräldrar lika mycket som vi behövde ett barn, så egentligen var saken klar.
I januari 2000 började den långa resan med hemutredningar, ansökningar, pappersarbete, personliga kontakter, telefonsamtal och mejl.
– Vi visste ju att, men inte när. Inom ett år var det sagt. Det var många frågor och tankar som for genom huvudet, säger Jonatan.
– Under resans gång fick vi otroligt mycket hjälp och stöd från Adoptionscentrum och Colombiagruppen där, säger Christine.
I augusti 2000 kom beskedet att paret var godkänt som föräldrar i både Sverige och Colombia.
– Då satte vi upp spjälsängen, vi visste ju att det var klart. Så kan aldrig biologiska föräldrar göra, för man vet ju aldrig, säger Christine.
I december kom en förfrågan från Adoptionscentrum om paret kunde tänka sig att ta en liten pojke med korrigerbart handikapp, i det här fallet läpp- och gomspalt, från ett privat barnhem i Colombia.
Paret tog reda på att det krävdes flera operationer för att rätta till Samuels mun.
– Saken var klar. Den 10 februari flög vi in över Bogotá och när jag såg staden tänkte jag: Någonstans här
nere finns min son. Vilken känsla det var, säger Jonatan.
Två operationer
Paret Block stannade i Bogotá i fyra veckor. Dit kom också Jonatans föräldrar.
– De fick jättebra kontakt med Samuel direkt, de fick se hur han hade tvingats leva om inte vi fått honom och de förstod att det egentligen inte är något annorlunda att få barn på det här sättet, säger Christine.
Nu har Samuel hunnit bli ett och ett halvt år. Han har genomgått två operationer och den som inte vet om hans tidigare skada, kan inte se att den funnits där. Läppen och gommen är korrigerade. Kvar är käken, men den ska inte opereras förrän mjölktänderna har gjort sitt.
Adoptera igen då?
– Absolut, svarar paret med en mun. Vi skulle inte tveka att ta ännu ett barn med Samuels handikapp, och skulle det komma ett besked om att Samuel fått ett biologiskt syskon som behöver föräldrar, ja då går vi till banken direkt.
Familjen Blocks råd till dig som vill adoptera
Här får du svar på dina frågor om adoptioner
Detta är Adoptionscentrum
Chatarina Sayah