Filip dog innan han fick börja leva

350 barn om året dör före födseln

I bokhyllan står bilderna av Felicia, en ljuslockig flicka som skrattar mot kameran.

Bredvid ett svartvitt foto av en liten pojke som ligger stilla med händerna knäppta. Han heter Filip, var 57 centimeter lång och vägde 4 640 gram när han föddes.

För Helen och Micke har två barn tillsammans. Felicia som är två år, och så Filip som dog i Helens mage.

När Helen Atteman, 29 och Mikael Lander, 33, fick Felicia, 2, tyckte många att nu har de fått sitt barn, nu borde de gå vidare och glömma det barn som dog.

- Folk säger "det är historia" Det är det inte, och kommer aldrig att bli. Det är vårt barn. Felicias storebror. Och Mickes dotter Emmas, 9, lillebror.

Han föddes den 17 februari 1999. Då hade de vetat i ett dygn att han inte längre levde.

Helen hade en normal graviditet, förutom de sista två veckorna före förlossningen då barnet i magen gjorde allt mindre väsen av sig.

Försökte väcka honom

- När jag vaknade på tisdagen kändes det bara tomt. Jag försökte väcka den lille till liv, och skuffade på magen men jag fick inga svar.

På sjukhuset tog de CTG och ultraljud, men hittade inga hjärtljud. Sjukhuset ringde efter Micke.

- Jag blev helt tung i hela kroppen. Jag minns att jag ligger på britsen, stirrar upp i taket, och inte tänker så mycket. När Micke kom in säger jag bara: "Det är dött" och börjar storgråta.

De uppmanas att åka hem, och komma tillbaka för att sätta igång förlossningen dagen därpå.

- Min reaktion var: "Ni är inte kloka". Jag ville inte ens titta på magen, nudda vid den. Det enda jag kunde tänka på var att det ligger ett dött barn inne i min kropp, säger Helen.

Som de flesta andra som förlorar sitt barn, bad de om att få göra kejsarsnitt på direkten. Men läkarna ville att Helen skulle föda sitt barn naturligt. Kejsarsnitt är en allvarligt operation, och i det långa loppet skulle Helen må psykiskt bättre av att ha fött sitt barn.

"Hans hand var varm"

- Det kändes helt sjukt då, men nu känns det bra, förklarar Micke.

Under natten fick Helen värkar på sjukhuset fick de eget rum, och besök av kuratorer och sjukhusprästen.

- Under värkarbetet längtade jag bara att få se honom, få hålla i honom.

När Helen födde Filip vid halv nio på kvällen la barnmorskan honom på Helens mage.

- Jag minns att jag gned hans hand, den var varm och mjuk och kändes som en levande hand. Han var Filip på en gång. Det var vårt barn, även om han var död. Jag höll i honom, Micke höll i honom.

I dag är de tacksamma att personalen på sjukhuset gav dem tid med sitt barn och att de ordnade med foton, hand-, och fotavtryck och hårlocken som nu är sparade i bokhyllan i en ram bredvid det svartvita fotot.

"Det svåraste i mitt liv"

Dagen därpå var det dags att åka hem till tomheten.

- Att lämna sjukhuset var det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Att överge honom och veta att jag aldrig mer skulle få se honom igen, säger Helen.

Rösten bryts och Micke klappar henne sakta över hårets tofsar.

Föräldraföreningen Små änglar har varit ett stort stöd. Genom den har Helen insett att hon inte är ensam om att känna sig förföljd av bebisskrik eller "hata magar på stan".

Hemma väntade inga promenader med barnvagnen, ingen första jul när Filip skulle tugga på papper, och Helens kropp som var helt inställd på ett barn.

- Jag kunde vakna på nätterna av att mitt barn skrek. Men så fanns ingen där.

Helen och Micke har aldrig fått någon förklaring till varför Filip dog, trots att läkarna har tagit prover både på Helen, moderkakan och obducerat Filip.

I maj 2000, två veckor före utsatt datum, föddes Felicia med planerat kejsarsnitt.

- Jag ville ha garantier för att få ett levande barn, och det finns inte. Men jag vägrade att gå och vänta de två sista veckorna.

När Felicia föddes hade Helen svårt att ta till sig henne. Det var Micke som fick ordna med blöjbyten och bröstmjölk och när Felicia var tvungen att åka ner till neonatalavdelningen efter kejsarsnittet, tänkte hon: "Nu är det dags för nästa barn."

Storebror är i himlen

- Det var som om jag tänkte, "du kommer också att dö, så det är ingen idé att jag börjar älska".

Men Felicia lever. I dag är hon en sprallig tvååring och mammas och pappas älskling. Att hon har en storebror som är i himlen vet hon redan.

På kyrkogården hittar hon genast till Filips grav med Nalle Puh på. Hon springer glatt och hämtar den gröna vattenkannan, vattnar blommorna, och ger sedan stenen en slängpuss. Som hon sett att mamma brukar göra.

- Jag vill att hon ska få en naturlig syn på döden och veta om att hon har en bror. Att det inte är läskigt, fult och tabu. Men hon får aldrig känna att hon är i stället för honom. Hon hade kommit ändå, kanske bara lite senare, säger Helen.

Helens råd för att kunna gå vidare

helskärm

Därför dör fostret

Här kan du få hjälp

Rökning ökar risken

Det var en dag kvar till beräknad förlossning. Då slutade Filip att leva. Varje år dör 350 barn innan de föds. Filips föräldrar, Helen Atteman, 29, och Mikael Lander, 33, har aldrig fått någon förklaring till varför han dog.

Christina Larsson