”När vuxnas välstånd blir viktigast i livet”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att skaffa många barn är ett val av livsstil. 
Hej då till mig själv och vad jag tycker är viktigt. Hej till nio människor som är mitt ansvar, nio liv att inte fucka upp, nio känslolägen på samma gång när klockan är 17:30 en tisdag i februari och yngsta barnet hade öroninflammation hela natten.

Hej då till att vara en förälder som andra, som spelar innebandy på torsdagarna och förverkligar sig själv på jobbet. 
När människor pratar om storfamiljer sprutar fördomarna. Jag har hört mer föraktfulla ord om Familjen Annorlunda än om föräldrar som super och slår sina barn.

Jag har svårt att förstå aversionerna. Jag beundrar föräldrarna med familjer som vågar blir så stora att vi med normativa barnaskaror känner oss som singel i city i jämförelse. Att skaffa barn är i någon mening att bli fast. Fantastiskt fast och fästad vid en person, fast på en plats, fast vid ett liv som ska passa den som liten är.

Att skaffa nio barn är att vara jättefast. 
Och jag är så himla ledsen men hitta en annan kvinna och välja bort att vara förälder är inte ett alternativ. Sätter man ett tvåsiffrigt antal barn till världen har man avsagt sig rätten att ”drabbas av passionen”.
Ett val av livsstil. Och föräldraskapet är beständigt. Ständigt. 
Vi lever i en tid då vi tycker om att pratar om barnens lycka men i slutändan är de vuxnas personliga välstånd alltid prioriterat. Det mår tydligen barnen bra av. Barn mår bäst av att pappa är lycklig med en annan kvinna, är han glad så mår vi bra!

Jag har fyra barn och ibland, bara ibland, händer det att jag slås av tanken ”Vad har jag gjort!” Tänk om vi skulle separera, har jag råd med ett boende så att alla får ett rum? En femma alltså? 
Och klarar jag mig känslomässigt att vara ensam när det är en söndagskväll och alla bråkar med alla och ingen vill sova och ”kan du slå in min mattebok?” klockan 22:11?
Nej, det gör jag inte. 
 

Så jag vårdar min relation och tänker goda tankar. 
Och i ett hus i Uppsala sitter Carola med nio barn och tycker om sitt liv. 
Jag är inte ett dugg orolig för niobarnsmamman som blev ensam med ansvaret och skorna i hallen och tusen mjölkpaket i all evighet.
Amen. 

Weckans WoW!

När Skavlan bjöd in Anders Borg och pratade om skatten i Finland och sånt. EPISKT. Fredriks tvångstanke om att skrikfråga hur de har det i sängen förvandlades till ett samtal om sänkt ränta.

Weckans Wärsta:

Hatet mot Wallström är på god väg att tangera Sahlin-vreden. Om så Margot gör slut med hela världen och vi i en apokalyps sitter och låtsasexporterar pinnar till varandra i skogen så var det värt det. Alltid värt det.