”Inte en chans att jag gifter mig”

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-23

Succédebut för juristen och ensamma mamman Pettina Gappah

Familjebanden är enormt starka i Zimbabwe, vilket Pettina Gappah beskriver i "Sorgesång för Easterley". Hon har regelbundet skickat pengar hem till familjen. "Bland annat har jag hjälpt mina syskon så att de kunnat studera. Att stödja familjen är självklart i ett land utan social trygghet."

”Är jag Woody Allen?”

Det frågade sig Pettina Gappah när hon gick i terapi för depression.

Sedan skrev hon ”Sorgesång för Easterly” och gjorde internationell succé.

En samling noveller från Zimbabwe är kanske inte det första man tror ska bli en kritikerrosad bästsäljare.

Men så kan det gå. Pettina Gappahs debutbok fick pris och nomineringar och har hyllats av Nobelpristagaren JM Coetzee.

I veckan var hon i ett soligt Stockholm för att tala på Kulturhuset.

En liten charmig kvinna, kaxig och mjuk, ilsken och humoristisk på en gång.

– De senaste ett och halvt åren liknar inget annat. Jag är chockad över uppmärksamheten, säger hon när vi träffas.

Pettina Gappah är uppvuxen som ett av fem syskon i en kåkstad i Harare, Zimbabwes huvudstad.

I hennes barndom var landet ett av de afrikanska länder som klarade sig bäst.

Med president Robert Mugabes politik började en dramatisk resa neråt i slutet av 1990-talet. I dag är klyftorna enorma, inflationen skenar, aids breder ut sig. Medellivslängden är 39 år.

– Allt det vanliga, mänskliga livet finns också i ett land i fattigdom och kris. Jag vill skildra vanliga människor med vanliga problem, som äktenskapsbråk, pengaproblem och brustna drömmar.

Av sin pappa fick Pettina Gappah alltid höra att hon kunde bli vad hon ville.

Hon fick stipendium, studerade juridik och flyttade utomlands. Hon jobbade i Genève med internationell handel i många år.

Vid ett vägskäl

Men en rejäl svacka gjorde att hon äntligen satsade på författarskapet.

– Jag kan bli deprimerad med jämna mellanrum. När jag var 35 blev det svart. Det hade varit så många förändringar i mitt liv, med jobbet, relationer … Jag började gå i terapi, något som nästan är beroendeframkallande. Att någon bara sitter och lyssnar på MIG! Men efter ett halvår började terapeuten prata om vad vi skulle gå in på om två år. Två år!

Hon gestikulerar uppbragt.

– Är jag något slags Woody Allen? tänkte jag. Och så slutade jag i terapin och funderade på vad jag verkligen ville med mitt liv. Jag stod vid ett vägskäl. Då bestämde jag mig för att skriva.

Häcklar överklassen

Det beslutet kan vi läsare tacka för. I ”Sorgesång för Easterly” varvar hon sympatiska porträtt med häcklande av överklassen. Här finns gubbsjuka ministrar, korrumperade tjänstemän och bortskämda politikerfruar. Att en del blivit upprörda bryr hon sig inte om.

– Jag försvarar det jag står för. Jag har fått mycket styrka hemifrån, att göra det jag tycker är rätt även om alla andra skulle vara emot det.

Självständigheten märks också i privatlivet. Att vara ensamstående, ogift mamma till en liten pojke var inget släkten applåderade.

– I Zimbabwe förväntas en kvinna gifta sig. Och det är fortfarande vanligt att männen har mer än en fru.

Pettina Gappah fnyser.

– Det finns inte en chans att jag gifter mig, det kände jag redan när jag var liten. Och relationen med min sons pappa blev inte som jag tänkt. Det är helt enkelt omöjligt att få allt: fantastisk karriär, barn, goda vänner, resor, bra familj och en perfekt relation. Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har, och ändå behålla ambitionerna.

Blev livrädd

Efter tio år som jurist i Schweiz (hon har gett råd om handel till utvecklingsländer) har Pettina Gappah nu valt att återvända till Harare. Där ska hon arbeta med en läskampanj och skriva på sin kommande roman.

– Usch, vilken press det blev efter succén med debutboken. Jag blev livrädd och kunde inte skriva. Och så står det en hel rad förläggare och undrar hur det går. Alldeles nyligen släppte det, som tur är. Men det är klart att jag vill att romanen ska bli ännu bättre än debuten.

Pettina Gappahs boktips till . . .

 , Zimbabwes president:

1984 av George Orwell.

– Likadan paranoia som i boken finns i Zimbabwe.

Angelina Jolie, skådespelare:

Murambi, the book of bones av Boubacar Boris Diop.

– Så att hon lär sig mer om Rwanda.

JM Coetzee, författare, Nobelpristagare:

Min nästa roman

– Så att han kan tala lika gott om den som han gjort om ”Sorgesång till Easterly”.

FOTO: AP/LASSE ALLARD