- Varför är det bara jag som ska lida?

Vecka 7:
1 centimeter

Jag är emot graviditet som fenomen.

Jag är fortfarande övertygad om att jag bär omkring på ett potentiellt missfall. Jag har börjat med en skum form av vidskeplighet; ju mer jag och Olle pratar om att vi ska ha barn, ju mer vi drömmer och planerar, desto större blir missfallsrisken. Därför försöker jag att inte hoppas och prata så mycket om det.

Bästa väninnan och brorsan har fått veta. Båda är entusiastiska. Min bror trebarnsfadern börjar planera för alla barnsaker jag kan få överta. Och jag blir tvungen att svara med att påpeka att 10 procent av alla graviditeter slutar i missfall, så det är bäst att inte hoppas för mycket. Jag hör på min bror att han tycker att jag är komplett körd i huvudet när jag säger så.

Jag har lite svårt att acceptera att jag är med barn. Jag kan omöjligt ta ordet gravid i min mun. Och när någon pratar om mig som ”mamma” så slår jag ifrån mig och ser ut som jag ätit spindlar. Däremot har jag inga som helst problem att prata om Olle som pappa. Jag tror att han blir världens bästa! Grejen är att jag egentligen är emot graviditet som fenomen. Det är så fruktansvärt ojämnlikt! Jag gillar inte tanken på att jag ska gå omkring och må illa medan min man kan glida vidare genom livet som om ingenting har hänt. Ska vi ha barn tillsammans vill jag att vi ska dela lika från början. Jag vill att vi ska bära barnet varannan dag, så båda får lite avlastning ibland. Eller att vi födde upp vårt lilla foster i en kuvös från början, som kunde stå som ett akvarium bredvid vår säng. Där kunde vi följa tillväxten och sitta och småprata lite med fostret på kvällarna. Är jag konstig som tänker så? Jag vill så gärna ha barnet men jag är inte alls inne på den lidande och självuppoffrande biten.

Måste man vilja lida för att bli en riktig mamma?

Terri Eriksson (lena.widman@aftonbladet.se)