Tack för kicken, det sved men jag behövde det
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-10
Allting blir bättre efter en nystart, så mycket har jag förstått. Det verkar inte spela någon roll hur bra det var innan det gick åt skogen, det blir ändå bättre efteråt. Det bästa som kan hända verkar vara att trilla ner i en tunna med skit och bedrövelse, klättra upp igen och ägna sig åt att tvaga bort lorten och komma igen, starkare, smartare och eventuellt argare.
Det kostar att förlora allt; självförtroende, inkomst, trygghet, sociala nätverk samt möjlighet att sno pennor och tjyvringa på raster. Men det som inte dödar härdar och så är det ju.
Att få kicken är också en ofrivillig möjlighet att göra något helt nytt. Minns Chandler i ”Vänner” som tyckte att Rachel skulle säga upp sig för få the Fear. ”Men varför säger inte du upp dig?” ville Rachel veta. ”I’m too afraid” blev svaret.
Jag beundrar djupt de människor som börjar om mitt i livet. För att de tröttnat, för att de blivit sjuka, för att de får sparken.
Det borde satsas mer på människors omstarter.
Jag inbillar mig att samhället har många sköna miljoner att tjäna på att rätt människa sitter på rätt plats. Fel jobbarkanin på fel plats ger sura och tröga människor som skiter i vilket.
Innan jag utbildade mig till journalist jobbade jag som barnskötare i Stockholm. För att jag älskar barn, tänkte jag. Men det var inte alls för mig. Jag älskar verkligen barn. Jag älskar mina egna barn, jag älskar mitt gudbarn, jag tycker barn är helt fantastiska. Men jag var ingen fena på att jobba med barnsköteri. När alla de coola södermammorna och söderpapporna kom och lämnade sina söderbarn på morgnarna stod jag och drömde mig bort när de försvann iväg till 46:ans buss. Vart skulle de åka? Till något redaktörsjobb på ett glossy magasin utan tvekan.
En dag kom det en ny chef till jobbet. Hon presenterade sig genom att berätta att nu skulle de outbildade (jag) inte få jobba kvar. Jag blev jätteledsen, bröt ihop och tyckte synd om mig själv. Sedan tänkte jag efter. Jag trivdes inte i Stockholm, jag trivdes inte på jobbet, jag drömde mig ständigt bort. Så jag flyttade hem, träffade Joachim, utbildade mig och skaffade en massa barn. Nu sitter jag här i mitt underbara kök och tittar ut genom altandörren med tusen små handavtryck på och tänker; vad gjorde jag på en förskola i Stockholm? Och jag sänder ett tack till chefen med taskig presentationsteknik och tveksam social kompetens. Tack för kicken. Det sved men det behövdes.