Ändra livsstil så ändras språket

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-04-28

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Din gemena råtta!

– Vad säger du, fördömde buse?

– Attans taskmört!

– Lägg av, elaking!

Så höll vi på för snart tjugo år sedan. Norrevångsskolan i Eslöv. Högstadiet. Äsch, jag bara skojar. Vi skrek det vanliga: kuk, bög, fitta, hora, cp. Redan där, redan då.

Jag minns en ful tanig kille som alltid vräkte ur sig könsord till tjejerna. Han fick mothugg och så var det bra med den saken. Dessutom var han rätt snäll egentligen, och alla visste att han mest var frustrerad och kåt. Ja, alla var vi mer eller mindre hormonstinna.

Vi var både snälla och taskiga, och ibland snuskiga. Då och då blev någon indragen på toaletten och tafsad på, eller gick dit självmant. Så småningom lärde vi oss var gränserna gick, men ingen hamnade i domstol. I dag får man göra upp i rätten om sådant som var vardag då. Häromdagen blev en 16-åring som kallat en annan för hora frikänd, men ska ersätta ett sönderslaget bord. Kunde man inte bara ha skött det efter skoltid? En klok vuxen skulle ha tagit pojken och flickan åt sidan, talat vett med dem, förklarat och låtit ursäkter framföras. Sedan kunde killen ersätta bordet med ett halvt barnbidrag och slippa advokatarvoden och att tära på skattemedel.

Men nu ska media slå upp en ickenyhet. Då blir det stora trumman och intervju med professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, hon som har blivit en medie-kelgris för att hon ofta talar innan hon tänker. Leijonhufvud säger att man glömt offerperspektivet. Att man borde överklaga.

Själv tycker jag att man har glömt sunt förnuft och proportioner. Vissa saker har inte i en rättssal att göra. Nu är inte jag professor, men det är däremot Jerzy Sarnecki, och han är på min linje – tack lov – så att inte Leijondumhufvud får stå oemotsagd. Dessutom ser jag två offer: en ledsen tjej och en frustrerad kille. Han känner sig kränkt av någon anledning, och kränker vidare. Och det är lättare att låta undslippa ett ”hora!” än att berätta varför man egentligen är arg och sårad. Jag tror inte att han blir mer öppenhjärtig i domstol.

Är det sexuellt ofredande att kalla en flicka hora? Nej. Här handlar det inte om manlig härskarteknik eller att få en tjej att känna sig värdelös som kvinna. Jag menar inte att man ska skrika namnen på varandras könsorgan stup i ett. Men frågan är vilka ord som duger. Psyko? Pervo? Bananförsäljare? Parasit? Vem ska bestämma det, vem har värderingar goda nog att få märka ord? Och om man kallar tjejer för horor, vad säger Göran Persson när han blir kallad envåldshärskare, pamp eller tjock baron? Bör han stämma någon?

Ord är ord och inte handling, men man tar åt sig för lätt. I dag blir folk ”ledsna” i debatterna hela tiden. JämO Borgström gör ett dumt uttalande, får svar på tal – och blir trend-ledsen. När Ebba Witt-Brattström (eller Fitt-Pattström som en väninna kallar henne. Ska jag anmäla?) för ett tag sedan klumpigt diskuterade det svenska språket kontra blattesvenska fick hon hela Gringoredaktionen emot sig. Hon svarade i DN att hon blivit ”genomledsen”. Själv gillar jag professionalism i debatter, då lägger man undan de högt svallande känslorna ett tag och blir saklig. För hur debatterar man med en människa som står och säger att han eller hon är ledsen? När välutbildade människor på medieplats säger sig bli kränkta och gråtfärdiga av ord, så rättfärdigar de ett reaktionssätt som sprider sig hos resten av befolkningen. Och snart har vi alla en rättssak på gång.

Högstadiet var en svår, rosenkindad tid. Att plugga var inte lätt när man bara kände lust. Och så allt det olustiga: bråk med föräldrar, rädsla för hur det skulle gå i framtiden, vad man skulle bli, om man hade tillräckligt hög status för att våga stå i rökrutan. De med låg självkänsla, alla de extremt osäkra individer som skolan snarare stjälpte än hjälpte – som inte visste hur de skulle kanalisera sin frustration, ledsnad och rädsla – de brölade högst, slogs mest och förstörde inredningen. Skulle en dom i tingsrätten ha hjälpt deras redan sargade självbild?

Så vilka tillmälen ska arga killar och tjejer få lov att smäda med? Din sabla tönt eller kanske nedrans usling? Det är orsaken till deras skrik – inte vad de skriker – som ska ifrågasättas. Ändra människors attityder och livsvillkor och språket följer med i samma stund.

Anna Ekelund

Följ ämnen i artikeln