Mammografin – ett uppdrag för McDonalds
Det borde ju kunna gå att ordna, tänkte jag. Och vad kul och sentimentalt det vore att ordna så att Ebba och Hazel finge kontakt med varandra igen!
Min kvinnliga reskamrat och jag hade – tack vare tur och amerikansk hjälpsamhet – i den här stan, där Vilhelm Moberg står staty,
spårat upp en släkting med Karl-Oskar-och-Kristina-rötter.
Det hade börjat med att moster Ebba i Limhamn fick veta att vi under några månader skulle bila runt i Amerika. ”Där har jag en kusin”, sa moster Ebba. Hon tillade: ”Kanske. Vi har setts en enda gång. Hon var på sitt livs första Sverigebesök. Det var 1971. Här är adressen hon då gav mig.”
Det var oemotståndligt att efter 37 år i den gamla svenskstaden Lindstrom spåra upp Hazel Swenson, 30900 Belair Drive, Apartment 3.
Borgmästaren Keith Carlson hade hört att vi var i stan. Han sa: ”Finns hon, då ska vi hitta henne.”
På Belair Drive vevade borgmästaren ner bilrutan och ropade: ”Är Hazel hemma?”
En granne svarade: ”Inte. Det är åratals sedan hon flyttade till ett seniorboende nere vid sjön i Chisago City.” Ortsnamnet känner ni igen från Mobergs utvandrarepos.
Vi åkte dit. Efter några frågor knackade vi på dörren till Apartment 113 på adressen 10600 282nd Street.
En vithårig, spänstig kvinna öppnade. ”Ja”, sa hon, ”jag är Hazel…”
Hazels föräldrar hade utvandrat från Tävelsås i Småland på 1880-talet. Hon föddes som sladdbarn i Amerika. Hennes storasyskon var förbjudna att tala svenska, de skulle fortast möjligt bli riktiga amerikaner. När storasyskonen var i skolan fick lilla Hazel prata som hennes mamma och pappa gjorde. Nu i dörren sa hon därför på gammalsvenska: ”Åååh, wau rouligt – wellkomna.”
Hazel är 96 år och bor ensam i en tvårummare med utsikt över en av invandrarbygdens 90 glittrande sjöar. Hon har fyra barn, 14 barnbarn, 30 barnbarnsbarn och fyra barnbarnsbarnbarn. Fem generationer Swenson.
Det var här jag tänkte: det skulle vara skojigt att se till att Hazel kom
i kontakt med sin kusin.
Men när vi kontaktade moster Ebba i Limhamn och berättade hur vi efter 37 år spårat upp kusin Hazel, uppstod moln på himlen.
Jo, den fantastiska Ebba var som alltid alert och piggelin efter att på morgonen ha löst dagens första korsord ur Hemmets Veckotidning. Men hon tillade: ”Jag har fått en knuta i ena bröstet …”
Knöl i bröstet?!! Det är ju varje kvinnas skräck.
Doktorn kom med beskedet: ”Du ska få göra en mammografi. Men det dröjer ett år. Minst.” Det är som det inte vore brådis. Det är det.
Moster Ebba fyller 102 år i januari.
Fråga: Hur kan det överhuvudtaget uppstå kö till en mammografiundersökning, den enklaste och snabbaste av kontroller inom sjukvården?
Fem minuter! Det är lika lätt som att springa in i en fotoautomat på Centralen. Det är enklare än att gå till frissan.
Har man klarat 101 år är man till naturen en optimist. Moster Ebba sa nu i telefon om sin knöl: ”Det är ingenting som gör ont. Jag tror inte det är något farligt.”
Men varför kommer hon inte till mammografin och får ett riktigt svar? Varför är det en årslång kö?
Ebba hade förhört sig med de unga flickor som tjänstgör på hennes äldreboende. ”Det är inga som utbildar sig till det”, hade flickorna svarat. ”Jobbet är för tråkigt.”
Så fort jag råkar ut för eller hör
talas om köer – det kan vara vid SAS incheckning på Arlanda eller på Postverkets paketutlämning – har jag samma råd och recept:
Lämna över uppgiften till McDonalds! Dess metod är enkel: Fler pojkar och flickor till kassorna om kön växer.