Räddningen för nörden: Att jobba
Jag höll på att bli en så tröttsam kliché - Almedalsveteranen som hatar att vara på världens vackraste ö. Men mitt sjätte år i rad har jag lärt mig tricket. I år var det nämligen första året som jag verkligen jobbade.
Att vara Aftonbladets vimmelreporter lät ju som ett glassigt sommarjobb! I själva verket såg mina dagar ut så här:
Jag anländer till Aftonbladettältet kl 06.00 och har knappt gnuggat sömngojset ur ögonen när en perfekt sminkad Maria Bjaring insisterar på en hysterisk morgonselfie, precis innan vi drar igång dagens ”AB Morgon” med sin blandning av hetsiga IS-debatter och knäppa kattklipp.
Direkt därefter är det dags för politikredaktionens förmiddagsmöte. Mitt mål är att klämma in mig i fotografernas minutiöst späckade schema. Eftermiddagarna går åt att tillsammans med dem jaga ministrar och makthavare på möten och mingel. Plötsligt är det dags att summera dagens politiska utspel och snacka upp inför partiledartalen med Malvina Britts i ”Oj, vilken dag”.
Sen ska de rätta bilderna med de rättstavade texterna till Stockholm för publicering på webben och i papperstidningen och så var det kvällen och det tjyvröks med Lena Mellin när vi bommar igen Aftonbladettältet. Dagen efter drar allt igång igen.
Det har varit min bästa Almedalsvecka någonsin. Låt mig förklara varför.
Visby i början av juli är en mycket speciell plats. Två grupper som sen urminnestider legat i konflikt med varandra möts nämligen - nördar och coola.
På skolgården vann de senare men arbetslivet brukar å andra sidan ha gynnat pluggisarna. Nördarnas revansch! Fast i Visbys skumma gränder återkommer de akademiskt utmanade, men socialt superkompetenta, med ett hittepåjobb inom PR och sin alldeles speciella skill set: en shotsbricka. Elevrådet möter festkommittén och resulterar i politikerveckan.
Tönten tycker så klart att det är kul att vara lite full, men känner sig ändå stressad av Almedalens eviga nätverkande. Att vara konstant rankad är inte kompatibelt med introvert nörd-DNA.
Fomo (fear of missing out) är inte ett fenomen för Instagramstressade 90-talister, det är en klinisk diagnos av alla som någonsin stått innanför ringmuren och fått panikångest av hur potentiellt fantastiska möten med fantastiska människor för varje sekund rinner en ur händerna.
Då är det mycket skönare att bara jobba. Dygnet runt helst. Inte konstigt att Almedalsbevakningen exploderat - de flesta politiska reportrar vill helt enkelt slippa att gå på mingel!
Mitt vinnarrecept är helt enkelt att erkänna min egen sanna nördnatur och skita i festen.
Fast vänta nu - att på ett sånt här sätt framhäva den grupp jag identifierar mig med som moraliskt överlägsen, är inte det i själva verket en form av social positionering, just den sortens hierarkiska klättrande som jag tidigare tycks fördöma?
Och är inte alla såna här texter om självutnämnda eliters poängräkning mumma för alla som hatar etablissemanget?
Här är det nog på plats att avsluta med Almedalsveckans sanna lärdom: det spelar ingen roll hur mycket man kan om politik, eller hur många fester man går på. I en demokrati är alla röster lika mycket värda.