”Vårt uppdrag är inte att bedöma moral”
Passau. Sex svenska bilar står i solskenet på en grusplan i den bayerska staden Passau. Deras förare är häktade, misstänkta människosmugglare.
Det är en sant internationell grusplan: här står fordon från Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Rumänien, Bulgarien, Ungern och ännu fler länder. Polisen har tagit bilarna i beslag vid gränsen mot Österrike, cirka hundra har det blivit på en dryg vecka.
”Enormt problem”
Den svenska närvaron är särskilt märkbar. Sex bilar från ett så litet land är mycket i den här samlingen där en gammal skraltig Peugeot, en ny vit BMW, en välskött Ford Transit, en saklig Volvo och en ganska flott Mercedes bara har en sak gemensamt. I dem gömde sig trötta och rädda och hoppfulla människor från fattiga och krigiska länder långt borta.
– Förarna sitter häktade i väntan på rättegång, säger polisens talesman Heinrich Onstein. Bilarna blir kvar här tills utredningen är klar. De är brottsverktyg.
De står i fyra rader. Onstein ställer sig framför den första.
– Människosmuggling är ett enormt problem.
Lönsammare än droger
Jag kikar in i en bil. I framsätet ligger en kvarlämnad jacka.
– Priset för en person att smugglas från Syrien till Tyskland är 5 000 till 10 000 dollar.
Jag kikar in i en annan: ett par kuddar i baksätet, ett paket Marlboro.
– Det är lönsammare än droghandel.
”Uppdrag att upprätthålla lagen”
En tredje bil: några tummade papper, intyg för två personer hemmahörande i Afghanistan. Är det så självklart, säger jag, att flyktingsmuggling är omoraliskt? Tänk på Röda Nejlikan under franska revolutionen. Filmen Casablanca med Humphrey Bogart. Människor på flykt har alltid anlitat fixare och vägvisare och förfalskare.
– Vårt uppdrag är inte att bedöma moral eller omoral. Vårt uppdrag är att upprätthålla lagen. Att smuggla människor är straffbart, påföljden ett års fängelse och uppåt. Politiken lägger vi oss inte i.
Onstein är utlånad från gränspolisen i Kleve vid gränsen mot Holland. Förr arbetade han vid gränsen mot Östtyskland. 35 år i yrket och han har sett mycket. Östtysklands sammanbrott, flyktingvågor.
– Vi har haft liknande fenomen tidigare. Kurderna...
Han tänker efter.
– ...när kom de? Och alla gästarbetarna. Turkar, italienare. Hundratusentals! De är integrerade nu.
Onstein lyfter blicken och ser ut över personbilarna och minibussarna.
– Som på alla marknader sätts priset efter tillgång och efterfrågan, risker, kostnader. Jag tror att smugglarna tänker sig för två gånger nu.
”Skickas vidare”
Nedanför parkeringen rinner Donau, denna mäktiga och mytomspunna flod. En pråm flyter med strömmen. Snart är den i Österrike och kan fortsätta att stillsamt glida genom länder där gränserna nu stängs, den kan fridfullt glida ända till Svarta havet.
Jag kikar in i ännu en bil. Där ligger en laddningskabel till iPhone och en tom chipspåse. Vad händer med de som betalade för att smugglas hit?
– De blir asylsökande som alla andra, säger Heinrich Onstein. I går hade vi drygt 5000 här i Passau. De registreras och skickas vidare ut i landet.