Tur att Facebook inte fanns när jag var 20
Jag tänker ibland att jag skulle vilja vara 20 igen och ha allt det roliga framför mig. Sen trillade jag över en dagbok från 2002 och insåg att nej tack, gode Gud.
En termin på universitetet tar slut, en resa genom Europa tar vid med den svenska flickans öde komprimerat på fyra veckors tågluff. Jag hånglar med en dansk, har en flört på en färja i den grekiska övärlden och en romans med en italienare som ”verkar ha en flickvän”, men som säger att han älskar mig när vi känt varandra i fyra dygn. Jag hamnar till slut i Lyon i Frankrike, tycker det verkar ”schyst” (det är mitt mest frekvent använda adjektiv kring millennieskiftet) och tar jobb på en pub. Här ägnar jag ett år åt att dansa på bardiskar och fundera på vad jag ska bli när jag blir stor.
Intrigen är det egentligen inget fel på, det finns någon form av Birgitta Stenbergsk kvalité över resan i det nya Europa, där varje vandrarhemsfylla var ett äventyr och varje intjänad euro en liten påminnelse om det vidunderliga i att vara nästan vuxen.
Så jag försöker vara snäll mot mig själv när jag läser. Jag letar efter någon form av verkshöjd, eller i alla fall något som skvallrar om att jag tio år senare ska försörja mig på att skriva.
Men nej. Det är som om Agnes i ”Fucking Åmål” brevväxlar med jag vet inte vad de heter i ”Paradise hotel”; postpubertal prosa i så akut brist på perspektiv att jag måste stänga pärmarna och kippa efter luft emellanåt.
Den enda trösten är att berättelsen bara är min.
Under mina absolut mest oansvariga levnadsår fanns inte sociala medier. För att berätta vad som hände skickade man mejl till kompisar - och hårt redigerade versioner till sina föräldrar - och där stannade det hela.
Jag inser hur barockt det här måste låta för dagens 20-åringar, som är vana att dela varenda weekendresa med sina 700 närmsta vänner.
Barack Obama ska för ett par år sedan ha sagt till en liten pojke som frågade hur han skulle göra för att bli president: ”Tänk efter vad du postar på Facebook”.
Antagligen kommer en fläckfri historik på sociala medier att bli ett konkurrensmedel för framtidens makthavare. Och kanske kommer dagens närvaro på internet leda till att vi sänker de orimliga präktighetskraven på framtida offentliga personer. De som leder politiska partier och för löntagarnas talan i avtalsrörelserna på 2040-talet är antagligen i full färd med att publicera partybilder och posera i bikini på Instagram just nu.
Jag vill ändå slå ett slag för dagboken. Det är som att ha en liten hemlighet med sig själv. Framför allt är det en påminnelse om att man inte var ett dugg lyckligare när man var ung.
Wow!
Krögaren Alexandre Callets restaurang hade belönats med en stjärna i Michelinguiden och gjorde fantastiska resultat, men när han ville expandera fick han nej från banken. Callet fick fixa cash på annat håll och när dörrarna slår upp för hans nya restaurang är det med en skylt vid entrén: ”Hundar är välkomna, men inte bankirer”.
Wtf...
Jimmie Åkesson ”glömde bort” andra världskriget och deklarerade på DN debatt att de nordiska länderna har 200 år av fred bakom sig. Vill man vara konspiratorisk kan man hitta ganska många skäl till att han skulle vilja förtränga 1940-talet i Europa. Men paranoian sköter förstås järnrörsgänget bättre själv.