Fuglesang har varit framme länge
Vilket gnäll!
Fuglesang ska äntligen till rymden efter 14 långa år, och sällan har det klagats så mycket i Gamla Svedala: ”Människor har åkt på rymdfärder?sedan 1961”, ”fis i rymden”, ”teflon var minsann inte en spin off från rymdforskningen” och ”varför lägga så mycket pengar på att någon ska pinka i hi tech-blöja utanför atmosfären? Barn dör i Afrika!”
Forskning och utveckling dammit! Det är knappast så att han ska åka till termosfären för att röka joint, mumla ”Space is groovy man” och gå igång på att han kan täcka jorden med sin tumme.
Samma personer som brukar vråla ”Wååå-ååoo-wåå-åå, Svääääärije” när några snubbar sparkat boll på en gräsplan tycker nu att ”Det spelar väl ingen roll om en astronaut kommer från just Sverige”.
Vi anser oss vara duktigare än Mexiko, Puerto Rico, Saudiarabien och Syrien, men de har alla sänt upp någon. Till och med Afghanistan! Kuba, Mongoliet och Rumänien har skickat två och Vietnam tre! Mitt moderland Iran fick upp en kvinna i år, så det är dags för mitt hemland att också hamna på listan.
Till och med Chickasawindianerna har haft en representant i rymden. Klart vi ska glädjas över att Kraften äntligen är stark hos hövding ”Kvittrar Med Fåglar”.
Nationalism är töntigt, men lite flaggviftande är karln värd. Att joina ESA kräver lite tuffare urvalsprocess än en Idoluttagning, om man säger så.
Hellre bada på Sergels torg för detta än?? Hur många spaltkilometrar ägnades inte åt Svennis? Det är klart; ”dockning” med Ulrika, ”närkontakt av fjärde graden” med Faria och lyckat återvändande till moderskepp Nancy är också en prestation.
Ingen klagar på alla de pengar som omsätts inom hans bransch, men rymdnotan?? Ojojoj. Jämför NASA-miljarderna med stålarna vi lägger på chips och platt-tv denna jul. Ge pengarna till Afrika i stället.
Krille blev vald till ESA:s program år 1992; året då Bosnien brann på tv, Birgit Friggebo provade allsång i Rinkeby och Stig Malm myntade ordet fittstim och fick en ”fittwa” över sig.
Själv bodde jag i världens tristaste småländska håla (”I Oskarshamn kan ingen höra dig skrika”), spelade kvalitativ (nåja) musik i punkbandet Totalt Plakat och läste Kamratpostens kropp och knopp för att kolla om det var normalt att?? Ja, i alla fall, det var eoner sedan! ”Fucking Oskarshamn” känns nu lika avlägset som Orionnebulosan. Minnena får mig att inse vilket turbotålamod Christer visat prov på. Själv har jag under samma tid gett upp och gjort tre karriärbyten.
Hade rymden varit mitt mål och jag stått där med kölapp i hand år efter år hade jag blivit galen, stormat in till ESA-cheferna och bett dem köra upp en Sojuzkapsel i närmaste ”svarta hål”. Jag hade ringt upp Henrik Schyffert mitt i natten och med Darth Vader-röst väst: ”I find your lack of faith disturbing.”
Men Kvitter-Krille kämpade på och gav aldrig upp. Snacka om förebild!
När jag skriver detta lyssnar Fuglesang på ”The final countdown” i Houston och mumlar ”Almost there?? Almost there”. Du som läser sitter med facit i hand. Kanske har det skitit sig ännu en gång. Det spelar i så fall ingen roll.
Vägen är målet, Christer. I min bok är du redan framme.